Med nykter syn på Danmark
En stor del av svenska mediers bevakning inför det danska valet kretsade kring Rasmus Paludan och hans parti Stram Kurs. ”Han vill förbjuda islam – kan ta plats i Folketinget” rapporterade Expressen. Han bränner koranen på torgmöten, rapporterade SVT. ”Han vill förbjuda islam och utvisa hundratals personer” förmedlade Sveriges Radio i ett åtta minuter långt reportage. Det passade fint in i den förenklade svenska mediebilden av Danmark som varande en politisk extrem att ta avstånd från. Men Paludan kom inte över 2-procentsspärren till Folketinget. Det samtidigt som Dansk Folkeparti gjorde ett val som i danska medier beskrivs som det största förlorarvalet något parti varit med om.
Istället var det Socialdemokraterna och borgerliga Venstre som lyckades få fler mandat. Venstre ökade mest men ser ändå ut att förlora regeringsmakten eftersom fler vänsterpartier gick framåt. Danmark är i hög grad även ett land för socialistiska partier, inte minst gäller det i Köpenhamn. Här finns en trendspaning att dra till Sverige, även här växer vänsterorienterade marknadsekonomikritiska krafter i motsvarande områden. Det är en särskilt intressant utveckling ställt mot det faktum att den ekonomiska tillväxten de senaste decennierna gynnat de väljargrupper som bor i välbärgade centrala delar av Stockholm och övriga universitetsstäder.
Danmark har återkommande tagits som exempel på att nationalistpartier som Dansk Folkeparti, DF, och Sverigedemokraterna växer om de tillåts bli en förhandlingspartner bland andra. Det gällde uppenbarligen inte i Folketingsvalet i år. Däremot är det korrekt att DF har påverkat de andra partierna i migrations- och integrationsfrågor. Socialdemokraterna i Danmark ligger numer nära DF i synen på en stark nationell välfärdsstat och hårt reglerad invandring.
Man ska vara försiktig att dra alltför drastiska direkta paralleller mellan olika länder och politiska val – det finns alltid nationella partiegenheter, tradition, personfrågor och nyhetshändelser som inte går att översätta till grannlandet – men klart är att svenska partistrateger kommer att tittar noga på vad som hände i Danmark. I Sverige har Socialdemokraterna att fundera på hur partiet ska förhålla sig till de stora grupper av väljare som man redan har förlorat i gamla klassiska arbetarstäder – ska man ge upp dem eller försöka vinna dem åter? Kombinationen hårda integrationskrav, begränsad invandring och en omfattande skattefinansierad offentlig sektor med sociala försäkringssystem tilltalar en stor del av den väljarbasen.
Om SD bjöds in i att öppet delta i och ta ansvar för ekonomisk politik, precis som DF i Danmark, skulle det även i Sverige uppstå slitningar inom SD och dess väljarkår. När SD har dragit sin ekonomiska politik allt mer åt det liberala hållet kan det vara ingrediensen som får SD:s LO-väljare att fundera på S igen. Om SD vänder åter till mer av högskattepolitik och växande offentlig sektor skulle det å andra sidan dra fler åt det liberalkonservativa hållet, M och KD i första hand. Samma regler råkar nämligen gälla för SD som för andra partier: det svåraste som finns är att ta ansvar för konkreta politiska beslut och stå för dem inför väljarkåren. Det kan hända att man lyckas över förväntan och får väljarnas fulla uppbackning i nästa val – det kan självfallet bli följden även i styren där SD är inblandade. Men risken är stor att man misslyckas och att hälften av väljarna drar. Så länge ett parti skyddas från politiskt ansvar är dock proteströsten lättfångad.
Med lite lagom distans till dansk, norsk, finsk och tysk politik går det att finna vissa ledtrådar till vad som kan hända i svensk politik. En sak gäller dock alltid: den politiker och det parti som vill vinna väljarnas förtroende i långa loppet måste börja med att visa förtroende för väljarna. Det handlar trots allt inte om en fårskock som ska vallas rätt.
