Ledare

Madeleine Brandin: Vi måste tala om skönhet

Gästkrönika Artikeln publicerades
Madeleine Brandin
Foto: Claes Nyberg
Madeleine Brandin

Den som fnyser flum är dum. Flum innefattar allt som gör livet värt att leva, som kärlek, skönhet, drömmar.

Med den underbara rubriken ”Själen, skönhet och svensk standard” pågick ett ivrigt samtal på Form Design Center förra veckan. Vi duckar för ordet vacker. De klassiska dygderna skönhet, sanning och godhet är tre grundläggande aspekter på verkligheten. Det sanna och det goda utan skönhet blir moralism, det sköna utan det goda blir esteticism. När det gäller konst används ordet vacker, men det blir ofta hetsiga diskussioner.

När vi talar om musik är det mer accepterat att det handlar om olika stilar, en del gillar Brahms, andra jazz och åter andra dansbandsmusik. Man nöjer sig ofta med det svaret.

När det gäller arkitektur är det annorlunda. Byggnader och städer har en funktion att fylla. En målning kan man välja bort, men inte huset man bor i. Om trapphuset är ljust, spis och vask på lagom avstånd från varandra, sovrummet tyst är funktionskrav uppfyllda. Men huset kan ändå fylla en med obehag.

Arkitekturupproret, en rörelse på Facebook, röstade nyligen om Sveriges fulaste stad. Det fick ett stort genomslag. En korkad omröstning i sig, men den visar på en frustration många känner inför att det rivs för mycket och att det som kommer i stället inte är bättre. Fulaste staden blev Borlänge. Pernilla Wåhlin Norén, arkitekt i kommunen skriver att en plastikoperation av modernismens själlösa lådor inte hjälper ”eftersom det man egentligen vill ha, när man efterfrågar renässansfasader, det är bra material, hög takhöjd, fina ljusinsläpp och ett omsorgsfullt detaljarbete.” (Arkitekten 11/18)

Finns det någon samsyn kring vad som är vackra hus i vacker stad? Alla tycker inte lika. Men forskning har visat att människor världen över i allmänhet uppskattar traditionell och småskalig bebyggelse, medan mycket av det nya anses för högt, för tätt och okänsligt, husen som form- och färglösa, dystra utan identitet. Städers äldre bebyggelse och miljöer tas inte tillvara. Man vill ha mer variation och också fler och bättre utemiljöer och parker. Skönhet har en tidsaspekt. Rokokomöbler och funkisdesign speglar olika tidsideal. Man talar till och med om årets färg i inredningsmagasinen. Men det finns tidlösa rum som man alltid upplever behag i.

Skiljelinjen går dock inte mellan gammalt och nytt. Det finns bra och omtyckt modern arkitektur och det finns gamla slitna hus med slentrianmässig gestaltning. Det handlar om omsorg om detaljer och gemensam vilja hos byggherre, exploatör och arkitekt. Då bildas också ett ekonomiskt mervärde. Fråga en mäklare eller se på stadskärnors lockelse som resmål. Det är klart att det blir olika resultat om målet är att bygga fort och billigt eller om målet är att bygga vackert och hållbart.

Madeleine Brandinarkitekt och författare bosatt på Söderslätt