Ledare

Madeleine Brandin: Världen är galen, eller kanske inte så illa ändå?

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Claes Nyberg

Genom att nyhetsjournalistik i första hand är inriktad på dramatiska händelser, problem och oegentligheter och rapporterar om dessa, kan vi förledas att tro att världen är värre än den är.

Vi sitter på stranden, njuter i solnedgången av nygrillad lax efter att ha badat i havet. Sommaren är ljuvlig och det mår vi väl av. Samtidigt plingar det in nyheter på mobilen, det är skjutningar och terror i Nice, Istanbul, München. Man blir alldeles förtvivlad.

Sofia Nerbrand skriver på Sydsvenskans ledarsida (19/7) om Donald Trumps ogenerade lögner och sociala mediers genomslagskraft när fräcka utspel klickas och delas av människor, som får sin världsbild bekräftad. Det får också till följd att extremradikala partier utmärker sig för en hemsk svartsyn. Samtidigt finns Obama som i ett tal i kongressen nyligen sa att det vore en bättre politik om vi vädjade till varandras djupaste anständighet i stället för våra värsta farhågor.

Den nya trenden är ”konstruktiv journalistik” som bland andra den danska journalisten Cathrine Gyldensted forskat om. Det är inte samma som positiv journalistik, utan handlar om att visa på lösningar på problem. Petter Larsson utvecklade temat i P1 OBS essä (7/3). Han konstaterar att mediernas uppdrag dels är neutral nyhetsjournalistik, dels står för den fria åsiktsbildningen och den sker på ledar-, kultur- och debattsidor. Här ett exempel på ett lokaltidningsreportage: En hund sprang gång på gång in på grannens tomt. Grannen blev arg och hotade skjuta djuret. Detta berättades i tidningen. Men i stället för att låta det vara därvid fick läsarna ge förslag om hur konflikten skulle kunna lösas, till exempel med staket, polishjälp, lagstiftning. Ett annat exempel var om man rapporterar om problem med skolk på en skola, så kan man berätta om en annan skola som löst sina skolkproblem.

Att erbjuda lösningar på IS attacker låter sig naturligtvis inte göras. Inte heller att trösta med att risken för att dö i ett terrordåd är långt mindre än att halka i badrummet eller skadas i en bilolycka. Tove Lifvendal skriver om just detta på ledarsidan i SvD (24/7).

Det finns ändå en mening med att vi mediekonsumenter inte blir apatiska inför radikal islamism utan att vi tror på och håller fast vid goda saker som efter lång tid uppnåtts i samhällsbyggandet, som kvinnors frigörelse, rätt till skola och bibliotek, tryckfrihetsförordningen. Så vi inte blir medhjälpare i att sprida skräck.

Skeptiker till konstruktiv journalistik menar att man förleds till skönmålning, murvlar blir muntergökar när det i stället är politikerna som ska föreslå lösningar. Andra menar att dagens nyhetsrapportering ger en svartsyn som bygger på sneda proportioner. Inte minst lokaltidningar kan visa goda idéer och kraften i människors engagemang.

Fakta

Madeleine Brandin

är arkitekt och författare, bosatt på Söderslätt.

Visa mer...