Madeleine Brandin: Madeleine Brandin: Vår värsta och bästa tid är nu

Det är flyktingarnas tid, krigens, demokratiupprorens tid. Vi förfäras över Erdogan, Trump och Putin. Vi följer kurder och syrier, vi följer demonstrationer i Chile och Hong-Kong, vi följer flyktingars förfärliga förhållanden i läger på Lesbos och Samos, i Sudan, i Libyen. Flyktingsmugglarnas samvetslösa, brottsliga och vedervärdiga hantering, senast nu i frysbilen i London, väcker vanmäktig vrede.

Det är höstevenemangens tid. I ett enda nummer av YA läste jag följande: Antikmässa i Surbrunnsparken drog rekordpublik. Skrivarmöte lockade fullt hus till Simrishamns bibliotek. Svampexkursion entusiasmerade femtio personer i alla åldrar till naturreservatet Onslunda sten, medan Kalle Lind drog storpublik till Hasse och Tagemuseet i Tomelilla. Lilla Rygården vid Lövestad fyllde lokalen med lyssnare till Malmö spelmanslag. Höstmarknad och öppet hus på Gummifabriken i Skurup. Och denna veckan lyser Österlen!

Och nu följer Läsveckan efter Biblioteksveckan i Trelleborg med föredrag både lunch och kväll. Och Malmö operas jubileumsfirande 75 år – Vår bästa tid - sålde snabbt slut på biljetter när den spelades i Trelleborg. Och då är sportaktiviteter inte nämnda. Det är som att läsa en feel-goodroman. Man kan inte bli annat än glad.

Det är hemskheternas tid. Långt borta men också helt nära. Mitt i Malmö ligger en människa på en filt på gågatan med en hund i famnen. Mord och skjutningar i Malmö, mordförsök i Sjöbo, bilar bränns i Lund, i Trelleborg, Tomelilla och Ystad, knark säljs på tågstationer och på öppen gata i Skurup och Trelleborg och Simrishamn. Kemtvättens krossade fönster är fortfarande kvar efter flera veckor. Handgranater kastas in i lägenheter. Det finns pistoler och vapen i garderoberna hemma hos folk. Politiker kräver att ordningsvakter ska patrullera i centrala Ystad och Trelleborg. Detta är nu, det är vår tid.

Allt detta samtidigt. Hur ska vi som människor förhålla oss till detta, hur ska vi orientera oss? Hur balansera mellan att värna vår frid och att inte duka under av missmod. Trots hemska förhållanden så pågår en sorts liv. I de enormt stora flyktinglägren i Turkiet finns skolundervisning, människor lagar mat, tvättar kläder, sover och telefonerar. Det är en pågående vardag där barn tvingas växa upp och leva i under många år. Att bejaka skrattet och sången, fantasin och hoppet är värt mycket. Det är det människan kan och gör: hoppas på en framtid.

Madeleine Brandin

arkitekt och författare, bosatt på Söderslätt