Ledare

Madeleine Brandin: Undrens tid

Gästkrönika Artikeln publicerades
Madeleine Brandin
Foto: Claes Nyberg
Madeleine Brandin

Nya teorier handlar om att två partiklar uppträder likadant oberoende av avstånd, det gäller på skrivbordet likaväl som i två galaxer.

Under påskens nätter steg fullmånen upp som en stor orange apelsin i öster. I byakyrkorna satt många konfirmander och förundrades över långfredagens utblåsta ljus på det nakna altaret som på tredje dagen förbyttes i körsång och jubel från orgel och trumpet under påskdagen.

De senaste vetenskapsmagasinen på SvT har tagit upp just månen. Programmet 15 april behandlade Einstein– Podolsky– Rosen paradoxen från 1935. Allt finns i rumtiden. Men det fanns något som inte gick ihop, makrovärlden med rummet, tiden och gravitationen stämde inte med mikrovärldens kvantmekanik. Einstein ville helt enkelt veta vad Gud tänkte när han skapade världen.

Redan under forskarkonferensen i Solvay 1927 väcktes frågor kring naturens byggstenar. Atomerna var inte solida. Den uppseendeväckande hypotesen var att en elektron inte finns och är verklig förrän den betraktas, observeras. Det fanns en märklig brist i kvantmekaniken, den var inte komplett. Kan två partiklar känna av varandras existens, trots att de befinner sig på ljusårs avstånd? Albert Einstein avfärdade det som ”spöklik avståndsverkan". Ändå tycks kvantfysiken rymma denna häpnadsväckande telepatiska förmåga. Det benämns kvantmekanisk sammanflätning. Då strider vetenskapen mot sunda förnuftet, säger dagens forskare. Är detta sant kan allt vara möjligt!

Detta var underbar kunskap under påskveckans lättjefulla tillbakalutande. Liksom den obeskrivliga känslan av att se ett svart hål fångat på bild, som vi fick se förra veckan. Det är ett hisnande och skrämmande steg jämfört när vi för första gången fick se jorden från månens horisont. Då förändrades allt. Det blev så tydligt att våra länder och kontinenter hänger samman.

Vi lever här på jorden i jordisk skala men omges av ett universum av ofattbar storlek. Vi behöver inte ha dåligt samvete för bristande engagemang för det universella perspektivet, inte heller för det jordiska perspektivet med alla världsliga svårigheter. Det sker ändå. Våra mentala kartor ändras helt enkelt vartefter. Det sker förändringar genom metoo, med Gretaeffekten, med cirkulär ekonomi.

En lättjefull påskhelg utomhus i sol bland blommande narcisser i fjolårsgräs och nyutslagna tulpaner, kurtiserande duvor och återflyttade lärkor, det gör oss gott att leva med detta. Nässelsoppa och målade ägg ger kraft och styrka på många sätt. Förändringar sker ändå, inom fem år kommer mycket av plast att vara utbytt mot pappersprodukter, forskning pågår. Och den kvantmekaniska sammanflätningen håller på att tämjas i form av avancerad teknik i kvantdatorer och kvantkryptering.

Allt är möjligt, det är inte övernaturligt, bara svårt att ta in.

Madeleine Brandin

arkitekt och författare, bosatt på Söderslätt