Ledare

Madeleine Brandin: Poesi till frukost

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Claes Nyberg

Dagens dikt i radio firar 80 – årsjubileum i år och har hundratusen lyssnare varje dag.

I lördags fick vi inga dagstidningar på grund av problem med tryckningen. Till frukosten läste jag i stället poesi och prosa ur hyllan. John Berger skrev trösteboken ”Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar” (1984). Jag fick hjärtklappning av så vackra rader. Poesi liksom dagstidningar ger båda nycklar att förstå livet och tolka samhället. I hysteriska Trumptider och Twitterutbrott kan det vara bra att sitta still i båten och hålla kompassriktningen.

27 januari är förintelsens minnesdag och i år sände teve en dokumentärfilm om författaren greve Tucholsky (1890- 1935). Han emigrerade till Sverige när pogromerna mot judar började i Berlin. Här skrev han en dåtida publiksuccé som heter ”Gripsholms slott”. Den köpte jag för länge sedan som utrangerat exemplar från Trelleborgs stadsbibliotek. Bokens huvudperson ska resa med färjan till Sassnitz. ”Vi rullade in i Trelleborg. Det var sent på kvällen, de vita båglamporna gungade i vinden, och vi såg på hur vagnen fördes över på färjan.”

”Vi finns ju också här” skrek Tucholsky förtvivlad i Berlin. Han som levt som journalist och författare bland andra berlinare var som jude plötsligt persona non grata. Hans böcker brändes på bål. Hur kan vänner plötsligt bli ovänner. Vi minns alltför väl Bosnien, Uganda, och IS idag. Jason Timbuktu Diakité från Lund skriver i ”En droppe midnatt” (2016) om det fortfarande rassegregerade South Carolina där hans farfar växte upp på bomullsfälten.

Svenska PEN delar årligen ut Tucholskypriset till en förföljd och hotad författare eller journalist. 2016 gick priset till Asli Erdogan (inte släkt med presidenten), författare och människorättsaktivist från Turkiet.

Fortsatte frukostläsningen med Lars Gustafssons sista diktsamling, postumt utgiven november 2016. ”Almanackor”, skriver han, ”ni tidens trolösa vittnen/ Vad lite ni kan berätta/ Om plommon som legat, alltför länge i gräset/ Om vinterns första torra snöby, som slipar byvägen till glas. Nyss kunde ni skapa fasa och hopp, och orolig väntan. Och nu halvt oläsliga rader, mellan patetiskt slitna pärmar.”

Finns en bok om ingen läser den? Bara bokstäver. Men så öppnas bokpärmar en dag igen och generationers tankar blandas med det liv vi lever nu och en snabbt förgänglig insikt uppenbaras om var vi är och vart vi ska.

I söndags hölls en minneskonsert i S:t Petri kyrka i Malmö över Jacques Werup, han som själv personifierar Provinsens röst. ”Poesin ställer de frågorna om livet som politiker, präster, militärer och mediamänniskor aldrig riktigt kan besvara. Poeterna besvarar heller inget men de ställer bättre frågor.”

Pröva! Dagens dikt sänds efter tolvslaget i P1 och även strax före midnatt.