Madeleine Brandin: Madeleine Brandin: Leendet lika över hela jorden
Filmen är byggd av intervjuer med tvåtusen personer i sextio länder. En del av dessa visas med ansikten i närbild rakt framifrån, intervjuarna har ställt frågor som man inte hör, bara svaren spelas upp. Män och kvinnor talar om kärlek, om religion, om döden. Om vad som gör livet värt att leva. En tandlös indisk kvinna ler med hela ansiktet när hon talar om sin skörd av mognande frukter på fältet. Det kunde vara en bonde på Österlen, som sa samma sak. En kvinna säger att kärlek är när hennes man sedan fyrtio år kysser henne i nacken, hon var från Ukraina, det kunde lika gärna vara Sverige.
Våra värderingar speglar samhället vi lever i och vad som gör oss mänskliga. Flera samtal var gjorda med soldater och med terrorister. Så fort jag beväpnar mig blir jag rädd, sa en man. Den som dödar och vanhelgar blir en fiende, en fiende som jag är beredd att döda. Och jag gör det. ”Human” är en påfrestande film, den berättar om krig, om flyktingar, om sjukdom och mördare. Och samtidigt om vad kärlek är.
Efter starka möten måste man få hämta andan och reflektera och ta ett steg tillbaka. Det sker med vidunderligt vackra flygbilder som under långsamma sekvenser visar öknar och hav, karavaner och människor som bryter salt.
Man upptäcker saker när man talar med människor som levt länge på en och samma plats, säger filmaren. Södra Skåne har varit bebott under många tusen år, spår syns överallt i förhistoriska fornminnen. De talar om för oss som lever här idag att vi inte var först. I två nya böcker, ”Söderslätts säregna bronsålderslandskap”, 2016, och ”En bronsåldersbygd av riksintresse – Vemmenhögs härad”, 2017, av Birgitta Åkesson och Claes Lindahl kan man fördjupa sig i hundratals synliga gravar som är runt 3 500 år gamla.
Filmen ”Human” vill vara en hyllning till mänskligheten. Märkliga människomassor visas, en vigsel från Sydkorea med kanske tusen par som gifter som samtidigt, miljoner människor vid Ganges heliga vatten, fredsdemonstrationer och militärparader. Det bor tätt med människor i gigantiska slumområden, det bor glest med människor i svårtillgängliga bergstrakter. Det finns enorma storstäder, det finns katastrofområden, där det ändå pågår ett vardagsliv med läxläsning och matlagning. Filmen är vemodig, men inte dyster, den visar människor som skrattar på Kuba liksom i Frankrike. Och jag ler oemotståndligt tillbaka mot teveskärmen. Leendet förstås av alla i alla kulturer.
Vår hembygd är lugn och lagom gles och är också en del av livet på jorden. Vi får leva här och göra det så gott vi kan.