Ledare

Madeleine Brandin: Hembygd är där jag känner mig hemma

Ledare Artikeln publicerades

Inflyttade ser ofta med friska ögon på sin nya hemort och kan drabbas av stark hemkänsla och kärlek.

Jag gjorde en rundresa i Dalarna förrförra veckan, landskapet som blivit sinnebilden för midsommarfirandet i Sverige. Ett småskaligt landskap med sjöar och vattendrag, koppar-, järn- och silvergruvor, grå och röda timmerhus, oskiftade byar, spelmansmusik och dalmålningar. På fredag dansar vi runt midsommarstängerna där som här i den trånande ljusa sommarnatten.

Sveriges Hembygdsförbund höll sin årsstämma i Falun, och dit var jag inbjuden. Seminarietemat cirklade kring staden som hembygd. Är hembygdsrörelsen inte en landsbygdsrörelse, den urbana människan har väl andra intressen?

Ordet hembygd kom i bruk först för hundra år sedan. Fil dr Maria Björkroth menar att det beror på att Sverige hade ”förlorat” Norge vid unionsupplösningen 1905 och plötsligt inte längre var en stormakt. Ett nytt mycket mindre Sverige skulle beskrivas och definieras. En annan fråga var hur lärarna skulle undervisa i småskolan och det kom direktiv att man skulle lära ut om hemortskunskap.

Hembygd, en bygd, en trakt eller plats där man känner sig hemma, där man vill leva och vara. Det är där man hittar, där man förstår språk och koder, vet var bussen stannar. I tidningen Fokus rankning av bästa bostadsort finns bara mätbara parabler. Annat som är viktigt kommer därför inte med. Att blicka ut långt över nysådda åkrar, att dofta timjan och syren, att andas med Östersjövågors dyning, eller att i kvällningen känna stenstadens kvarvarande värme i gator och husväggar, det är inte mätbart. Att heja på bekanta på torget, att ligga i sängen på natten och lyssna till stadsduvors kutter eller näktergalens knäppande, att höra kyrkklockors klang fortplanta sig över byn på söndagsförmiddagen, allt detta som är essensen, den omätbara men nödvändiga upplevelsen av att här vill jag leva och bo. Var och en har sin hemkänsla.

Vem bryr sig om hembygden? När jag vid en sammankomst i Södra Åby frågade hur många som bodde på samma plats som där de var födda räckte hälften av åhörarna upp handen. Det svaret hade jag inte fått i Malmö. Det betyder inte att engagemanget för hembygden är mindre. Många inflyttade ser med nya ögon på en ort och kan bli handlöst förälskade. Det kan vara en stadsdel i Köpenhamn lika väl som Fjärdingslövs by på Söderslätt, Löderup vid Sandhammaren eller som min isländska kollega som rotade sig i Sjöbo innan hon flyttade till Brasilien.

Många människor har ännu sina rötter på landsbygden, men bor i stad. En del menar att hembygd är där man är född, andra att hembygd är där man vill bli begravd. Viktigast är att känna sig hemma där man lever, verkar och bor. Det är en plats man vill värna om.

Fakta

Madeleine Brandin

är arkitekt och författare bosatt på Söderslätt

Visa mer...