Lurad på bankkontot
Riksbanken förefaller ha övergett den svenska kronan på valutaspekulationernas hav. Med siktet inställt helt på inflationen som åtminstone i de officiella siffrorna tycks stå stilla, bryr riksbankschefen Stefan Ingves sig inte särskilt om att kronan når nivåer mot euron och dollarn som inte har skådats sedan finanskrisens dagar. För skåningen märks det närmast vid resorna mot Tyskland och Danmark (vars krona är kopplad till euron) där inte ens inköp av alkoholrelaterade varor är samma klipp som förut, vilket möjligen kan ses som en hälsobefrämjande effekt. Men kronans fall har värre följder än så, svenskarnas besparingar urholkas och företagens kostnader för importerade insatsvaror stiger. Till och med det brittiska pundet kostar mer i svensk kronor än det gjorde före Brexitomröstningen.
I en gammal modell gynnas exportföretagen av en svag krona, men i verkligheten är sällan större företag är enbart export- eller importföretag. Olof Manner, analyschef på Swedbank, skriver i senaste numret av Affärsvärlden ”Det är lättare att hitta förlorare än vinnare på den allt svagare svenska kronan. Importörer ser marginalerna pressas ytterligare. Svenska löntagare känner kronförsvagningen så fort man doppar tårna utanför landets gränser.”
Någonstans är det en gåta att inflationen inte tar fart på det sätt som en svag krona är tänkt att bidra till, vilket i och för sig svenska konsumenter ska vara glada för. Om valutaförsvagningen hade slagit igenom fullt ut i handeln skulle inflationen ha stuckit iväg mer än den har. Det stämmer helt enkelt inte riktigt med den teoretiska modellen.
En delförklaring till att kronan har sjunkit mer än den borde är att den används som spekulationsvaluta. Att låna i svenska kronor mot ingen ränta och köpa annan valuta kan innebära ett klipp, så länge den svenska kronan försvagas. Nu går det inte att spekulera mot en valuta på samma sätt som när den har en fast växelkurs som är svår att hålla – det som hände i början av 1990-talet när dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis slog till med 500 procents ränta för att vinna utländska investerares förtroende för kronan. Men över 25 år senare är den svenska kronan betydligt svagare än den blev efter det misslyckandet. Vi har fortsatt att, precis i motsats vad det brukar heta i debatten, att konkurrera med lägre löner än våra närmaste grannar. I stället för gamla tiders devalveringar sköter marknaden – understödd av Riksbanken – försvagningen av kronan och därmed löner och besparingar för svenskar.
Nu ska det sägas att det finns mycket som talar för att kronan är undervärderad. Rörelserna kan vara snabba och oförklarliga, att spekulera i valuta är en högriskbransch. Även professionella bedömare har svårt att förutsäga vad som kommer att hända (de som klarar det skulle vara oändligt rika) och kan i bäst fall i efterhand förklara varför det blev som det blev. Men den långsiktiga trenden att kronan försvagas tycks vara svår att bryta och det är knappast något som har gjort svenskarna rikare och eller ens företagen mer konkurrenskraftiga.
