Ledare

Löfven tar en smitväg

Ledare ,
Statsminister Stefan Löfven gör det enkelt för sig.
Foto: Maja Suslin/TT
Statsminister Stefan Löfven gör det enkelt för sig.

Regeringen Löfven vill ta i med hårdhandskarna mot den grova brottsligheten. Statsministern gör det genom att förklara att överklassen på Djursholm måste sluta knarka.

Statsminister Stefan Löfven har varit efterlyst under större delen av sommaren. Den grova brottsligheten i landet oroar människor, i år har det särskilt varit sprängningar som accelererat – inkluderat ett extremt bombdåd riktat mot ett hyreshus i centrala delarna av Linköping. Men också rån mot äldre, överfallsvåldtäkter, skjutningar och utländska stöldligor som bara åker ut genom gränsen med stöldgodset gör att många svenskar efterlyser politisk handlingskraft. En handlingskraft som sträcker sig långt bortom kultursidesförklaringar om att ömsom nyliberalismen ömsom högernationalismen har skapat de klyftor som ligger bakom eventuell brottslighet.

När statsministern så beslutar sig för att träda fram från skuggorna och tala om den grova brottsligheten gör han det genom att i en intervju med Dagens Nyheter rikta blickarna mot Djursholm och Danderyd, symbolen för den ekonomiska elitens privilegierade ställning. Stefan Löfven säger i intervjun: ”Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen. Brottsligheten och skjutningarna sker i andra områden. Alla som använder narkotika måste själv tänka på att de bidrar till det där. Det skulle inte förvåna mig om du har massa djursholmsbor som pekar finger åt de där områdena där det sker skjutningar och säger 'oj, vad det är hemskt där'. De är med och bidrar till detta genom narkotikakonsumtionen.”

Statsministern har en poäng i att narkotikamissbruk förekommer i alla samhällsklasser och tycks också ha stöd från Brottsförebyggande rådet, Brå, i att ungdomar i Danderyd i högre grad än på många andra platser har brukat narkotika, i en definition där ingen skillnad görs mellan cannabis och heroin. Därför har nu regeringen med inrikesminister Mikael Damberg och socialminister Lena Hallengren lanserat ett nytt åtgärdsprogram där polisen ska förstärka sin bekämpning av narkotika handel och Brå får uppdraget att studera narkotikamarknaden i Sverige. Även en utredning om postlagen tillsätts, som ska ge postpersonal ökad befogenhet att kontakta polis eller tull.

Så långt inget större fel, om man bortser från att hela världen brottas med ett problem som det hittills inte funnits någon lösning på. Frågor av typen på vilket sätt kriminalisering av droginnehav och drogbruk påverkar skadeeffekter och brottslighetens utbredning närmar man sig inte.

Men allra viktigast är det faktum att Stefan Löfven genom sin spaning mot Djursholm väljer att med en slags klassretorik försöka få omvärlden att fokusera på ett stickspår. Det är en medial taktik men också ett undvikandebeteende av rang.

Det stora politiska sveket de senaste tre, fyra decennierna har varit att lämna utanförskapsområdena och dess barn och ungdomar åt sitt öde. När den grova brottsligheten har etablerat sig hårdare med interna accelererande konflikter med skjutningar och sprängningar på allmän plats och vissa centrala delar av svenska städer blivit tillhåll för gäng av unga sysslolösa män, har allt fler invånare uppfattat att den ökade trygghet som följt med ekonomisk utveckling har stannat upp och i vissa delar vänts till sin motsats. En stor grupp känner sig sedan länge som övergivna förlorare, men inte ens de ekonomiska vinnarna är nu nöjda. Bara den som är blind eller politiskt isolerad kan vara förvånad över att det också leder till en hätskare ton och upptrissade konflikter i debatten, politiken och verkligheten. En del politiker och opinionsbildare har börjat ta till sig detta, omvärderat tidigare ställningstaganden, låt vara att många fortfarande letar efter lämpliga metoder för att vända trenden. Andra lever kvar i tron att allt handlar om att uppfostra folket eller ta upp gammal klassretorik. Tyvärr har Stefan Löfven hamnat i det senare. Det hjälper inte något utanförskapsbarn någonstans. Och för all del inte heller någon olycklig 17-åring i Djursholm.