Ledare

Löfven är största nej-sägaren

Ledare ,
Stefan Löfven saknar stöd.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Stefan Löfven saknar stöd.

Stefan Löfven säger sig vilja bryta blockpolitiken. Men han vägrar att räkna Alliansens mandat.

Stefan Löfven sitter som statsminister med skralt stöd. När han tillträdde fick han 132 ledamöter, från Socialdemokraterna och Miljöpartiet som aktiva ja-röstare. 49 Sverigedemokrater röstade emot. 154 avstod från att rösta, Alliansen plus Vänsterpartiet. Vänsterpartiet motiverade det med att ”Vi ville se en rödgrön regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.” (Hans Linde, V, inför statsministeromröstningen den 2 oktober 2014)

Jonas Sjöstedt har upprepat budskapet att Vänsterpartiet inte röstar ja till en statsminister så länge det egna partiet inte ingår i regeringen. Vid den av SD väckta misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven 2017 upprepades detta och Jonas Sjöstedt förklarade: ”Vi är ett oppositionsparti och vi har inte röstat för regeringen Löfven. I konsekvens med det så lägger vi ner våra röster.” (SVT 15/9 2017)

När Stefan Löfven i september 2018 bjuder till presskonferens har han ett ännu svagare mandat bakom sig. Hans eget parti tappar 12 mandat enligt valnattsresultatet och Miljöpartiet 10. Om alla befinner sig på plats vid en omröstning har Stefan Löfven alltså aktivt stöd från 116 av 349 ledamöter, så länge han inte bjuder in oppositionspartiet Vänsterpartiet i regeringen. Ulf Kristersson har klart stöd av 142 (om mandaten inte förändras i den pågående jämna sluträkningen).

Statsministern förklarar att han vill söka sig mot mitten, och bryta blockpolitiken. Han vill inte regera med Vänsterpartiet och låta sig styras av Jonas Sjöstedt. Men i statsministerns variant av att bryta blockpolitiken ingår inte att Alliansen är en Allians och att Socialdemokraterna stöder den. Stefan Löfven går så långt att han menar att det är en lösning som är ”ologisk och odemokratisk”. Det är ett häpnadsväckande uttalande av en statsminister som försöker ge bilden av att han är den som är villig att kompromissa och hålla den demokratiska fanan högt. Faktum är att han möter en Allians som är enad och framhåller en gemensam statsministerkandidat. Om de riksdagsledamöter som ställer sig bakom det är organiserade i ett parti eller i en Allians är helt irrelevant, det är parlamentarism. Det är inte Stefan Löfven som avgör vad som är ett delbart block och inte, det gör Alliansledarna och deras ledamöter. De står bakom en statsministerkandidat, Ulf Kristersson.

Vore det bra med en storkoalition, där Socialdemokraterna stöder Alliansen? Det är en annan fråga. Men så länge Alliansledarna håller ihop och har bestämt sig för att föra en gemensam linje om att inte på något vis förhandla med Sverigedemokraterna eller försöka styra och hoppas på att SD bara lägger sig platt (vilket de inte kommer att göra, SD kan mycket väl stödja en S-budget för att visa sin makt) är det alternativet som återstår. Löfven hoppas självfallet på att han ska kunna bryta sönder Alliansen, och genom sin retorik om cementerad blockpolitik få dem att framstå som giriga regeringsbildare. Om Stefan Löfven inte bryter sönder alliansen, så ska han åtminstone knuffa dem åt SD, så gott han kan.

Med retorik om att hålla extremister borta och att bryta blockpolitiken talar Stefan Löfven om sig själv som demokratins försvarare. Men han är aldrig beredd att själv agera stöd åt en statsministerkandidat med större stöd än han själv. För alla som kan räkna är det uppenbart att Stefan Löfven bara har ett uppdrag: att spränga andras block och gjuta in spillrorna av det i sin egen cement.