Ledare

Lika lön efter lika arbete, M?

Ledare ,
Att damfotbollsspelare tjänar mindre än manliga spelare beror helt enkelt på att damfotbollen är mindre populär.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Att damfotbollsspelare tjänar mindre än manliga spelare beror helt enkelt på att damfotbollen är mindre populär.

Att svenska damfotbollspelare tjänar mindre än de manliga motsvarigheterna handlar inte om bristande jämställdhet. Det är okunnigt att en moderat EU-parlamentariker nu reagerar med att ropa om “lika lön för lika arbete”.

Sverige vann brons i damfotbolls-VM. Men som väntat var inte enbart fotbollen i debattcentrum. På sociala medier slog den moderata EU-parlamentarikern Arba Kokalari rekord i jämställdhetsiver: “Vi har ett damlandslag i absoluta världsklass, som tjänar en bråkdel av herrspelarna. Nu får det vara slut på hyckleriet. Dags för lika lön för lika arbete.”

Det är ett märkligt inlägg, framför allt eftersom det kommer från en högt uppsatt moderat. Det är kanske något som Jonas Sjöstedt (V) eller en medlem i SSU kunde ha sagt. Uttalandet är både okunnigt och illiberalt.

En fotbollsspelare får nämligen inte lön efter hur mycket tid som läggs ner eller hur hård ansträngningen varit. Nej, lönen utgår efter hur mycket pengar fotbollsspelaren kan dra till klubben. En kvinnlig fotbollsspelare kan anstränga sig precis lika mycket som en manlig, kvinnorna kan arbeta hårdare, och vara duktigare – men trots detta tjäna mindre. Ersättningen utgår från publikens betalningsvilja. Vill människor inte betala kommer inga löner, eller så är lönen i alla fall inte speciellt hög. Damfotbollen är helt enkelt inte lika populär. Den genererar inte samma publikstöd och biljettintäkter som den manliga fotbollen, och de kvinnliga spelarna får således inte lika höga löner.

En överväldigande majoritet, över 90 procent, av alla idrottare får dessutom betala för att idrotta. Ungefär en promille av de som idrottar har en lön över genomsnittslönen i Sverige, på 32 000 kronor. Även för de som idrottar på elitnivå finns det sällan pengar som räcker till en lön (Idrottensaffärer, november 2017).

På samma sätt är det även i övriga underhållningsbranschen. De artister som säljer skivor och drar miljonpublik är inte nödvändigtvis de som skriver bäst musik, spela instrumenten bäst eller har lagt ner mest ansträngning eller tid. Ganska ofta är det tvärtom. Och visst, det är orättvist. Problemet är bara att alternativet vore mer orättvist. Detta är också en relativt grundläggande aspekt av ett marknadsekonomiskt samhälle, och något som framför allt en moderat EU-parlamentariker borde ha kunskap om. Den typen av jämlikhet efter utfall som Kokalari tycks förespråka tenderar nämligen att gå illa. Det är sådana ekonomiska system som historiskt sett lett till elände.

Och om det nu är ansträngningen som Kokalari tycker ska avgöra löneläget, borde hon rimligtvis förespråka detta även inom sitt eget yrke. Varför ska en riksdagsledamot få lägre lön än en EU-parlamentariker? Men varför stanna inom det egna skrået. Har Kokalari arbetat hårdare än en hamnarbetare i Karlshamn? Än en sönderstressad sjuksköterska på Blekingesjukhuset?

Vad som är illa är inte att damfotbollsspelare tjänar mindre än de manliga motsvarigheterna. Vad som illa är att en moderat företrädare inte tycks ha grundläggande kunskap om marknadsekonomi.