Ledare

Låt pensionerna bygga landet

Ledare ,
Pensionskraft?
Foto:

Redan i dag känner sig många svikna av statens pensionslöften. För att morgondagens pensionärer ska få något alls i pensionskuvertet krävs fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Ett sätt att nå dit är att låta AP-fonderna investera direkt i järnvägar, motorvägar och kraftverk.

Artikeln publicerades 20 oktober 2017.

Att ATP -löftena inte skulle kunna hålla långsiktigt låg bakom omläggningen av det allmänna pensionssystemet. ATP fasas nu ut och finns inte alls kvar för dem födda en bit in på 1950-talet. Om ATP-systemet på förhand utlovade en hög pensionsnivå så är det nuvarande systemet tänkt att hänga ihop med vad som verkligen betalas in.

Pensionssystemets löften begränsades, men å andra sidan skulle det inte heller tömmas på pengar snabbare än det kom in nya.

Många som hade planerat efter det gamla systemet har dock blivit besvikna, särskilt de som inte har någon uppbackning av tjänstepensioner.

Men även det nya pensionssystemet pressas av de stora pensionskullarna. De fyra AP-fonderna ska fungera som buffert när inbetalda pensionsavgifter inte räcker till. Om fonderna töms snabbt är alternativet sänkta pensioner, höjd pensionsålder, kraftigt höjda pensionsavgifter – eller en kombination av de åtgärderna. Ett urholkat inkomstpensionssystem kommer också att leda till ytterligare krav på det som finansieras av skattebetalarna direkt över statsbudgeten: garantipensioner, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.

Vi ser redan i dag att det är sådana höjningar som politiker i flera partier utlovar för att stödja dem med lägst pension. Men allt för stora sådana insatser urgröper hela tanken med ett självständigt pensionssystem, finansierat via arbetsgivaravgifter och baserat på tanken att det även som pensionär ska löna sig att ha arbetat.

AP-fonderna har alltså en avgörande roll för att det ska finnas pensioner både till dagens och morgondagens äldre.

Tidningen Affärsvärlden gör i sitt senaste nummer en gedigen genomgång av AP-fonderna och deras framtid. Drygt 1300 miljarder kronor förvaltas i dem.

Denna buffert i systemet har sedan 2009 fått skjuta till över 180 miljarder kronor och de kommande åren kommer det att handla om runt 40 miljarder kronor årligen, eftersom pensionskullarna nu är stora i förhållande till den arbetande befolkningen.

Att det ska fungera framöver hänger bland annat på att AP-fonderna lyckas förvalta pengarna väl. Annars blir det svårt att hålla upp buffertkapitalet tills systemet beräknas vara i balans om drygt 20 år.

De senaste tio åren har tre av AP-fonderna avkastat runt 5,5 procent i genomsnitt, medan fjärde AP-fonden nått 6,7 procent. En till synes liten skillnad, som dock på många år har avgörande betydelse för kapitalet.

Tanken är att nya regler ska tillåta högre risktagande, med lägre andel statsobligationer och med högre andel av börsnoterade aktier. Även investeringar i hedgefonder, riskkapitalbolag och i aktier på mindre marknadsplatser utanför börsen ska tillåtas.

Allt för att kunna få högre avkastning på pengarna. Med dagens minusräntor har kraven nämligen ökat på att hitta andra investeringsformer för att kapitalet ska växa.

Fjärde AP-fonden har haft störst andel aktier och därför gett bäst avkastning de gångna åren. Just fjärde AP-fonden och dess vd, Niklas Ekwall, vill ha möjlighet till ännu friare placeringar än det som finansdepartementet har föreslagit.

Bland annat vill Fjärde AP-fonden kunna investera direkt i infrastruktur, som väg, järnväg eller vindkraft. Genom att göra det slipper man kostnader för mellanhänder exempelvis i form av extern fondförvaltning.

Så fungerar det bland annat i Kanada där en statlig pensionsfond bygger spårvagnsnät i Montreal. Tillbaka får de framtida biljettintäkter. På motsvarade sätt ger exempelvis en investering i en vindkraftspark del av intäkterna från elförsäljningen. I den omställning av bland annat fordonsflottan som pågår och med utfasningen av nuvarande kärnkraftverk kommer sannolikt efterfrågan på elkraft att vara mycket hög om något decennium.

Behovet av ny järnväg är redan stort på många håll i landet. På rätt plats skapar sådana investeringar tillväxt på sikt.

Argumentet emot direktinvesteringar i infrastruktur är att det medför större politiska risker och att det ligger utanför pensionsfonders kompetens att vara med och leda sådana projekt.

Det finns absolut en risk i att gigantiska pensionsfonder i sin jakt på högre avkastning går för långt och att spekulationer skapar finansiella bubblor. Men, som vi lärt från den föregående finanskrisen, uppstår sådana lika gärna i till synes trygga papper med fina stämplar från ledande kreditvärderingsinstitut.

Om de svenska pensionsfonderna lär sig av lyckade och misslyckade direktinvesteringar, från exempelvis Kanada, finns det all anledning att ge dem friare händer för att använda pensionspengarna.

Är det någon typ av investeringar som kan sprida riskerna och samtidigt gynna nuvarande och kommande generationer så bör pensionskapitalet kunna användas för det. Infrastruktur tillhör definitivt den kategorin.