Krisbudget är bara början, Ystad
Årets Ystadsbudget skilde sig mest väsentligt åt i hamnfrågan och det är en rödgrön budget som det moderata kommunalrådet Kristina Bendz följer – eller ja, försöker följa. Allt efter att de övriga partierna låtit Sverigedemokraterna styra upp det på det viset.
När det nu inför 2020 bjuds in till ett slags krisbudgetöverläggning mellan samtliga partier är det ironiskt nog just SD som markerar att det är viktigt att lägga en egen budget. Man får ge SD:s Jan-Åke Isaksson rätt i att det är genom budgeten som politiken manifesteras. Kul att just SD tar det egna budgetarbetet på allvar, det är inte väljarna bortskämda med.
Om budgetförhandlingarna nu verkligen skulle leda till en gemensam krisöverenskommelse – man kan föreställa sig att åtminstone V sin vana trogen vill täcka underskottet med större skattehöjning än vad som ändå troligen kommer att bli nödvändig – så får Ystad i praktiken ett samlingsstyre med SD i opposition. Som det kan bli.
Det allvarliga läget för Ystad är delvis hemkokt. Den starka tillväxten av skatteintäkter och höga statsbidrag har skjutit nödvändiga effektiviseringar på framtiden samtidigt som viljan att låna till nya ekonomiskt tveksamma investeringar har varit stor. Förberedelserna kunde ha varit bättre inför omställningen där nyinvandrade nu överförs på kommunens ansvarskonto. Ökade utgifter för ekonomiskt bistånd kommer med en försvagad sysselsättningstrend, där långtidsarbetslöshetssiffrorna till och med vänt uppåt. Ystad och andra kommuner har en del finslipning att göra i organisationerna, från att se till att heltidstjänster täcker större del av behoven istället för att betala extra för att deltidsanställda hoppar in på extratimmar, till att hålla organisation platt som möjligt med så få dyra höga tjänstemän och arvoderade politiska styrelseposter som möjligt.
Omvärlden gör det inte lättare. Vill det sig illa är varningssignalerna om en recession, där handelskonflikter och Brexit spär på oron, något som denna gång omvandlas till rå verklighet ute i de mindre och medelstora företagen.
På plussidan finns fortsatt extremt låga räntor, där minusräntor fascinerar lika mycket som att långa räntor i vissa fall är lägre än korta. Ystads belåningsäventyr blir därmed inte så vådliga som de annars hade kunnat vara.
Ystad och andra kommuner kan kortsiktigt också hoppas på att staten serverar ytterligare statsbidrag, finansminister Magdalena Andersson har låtit sådan, men statsbudgeten ska tillfredsställa hela paletten av utgiftslöften och skattesänkningar som skrevs ut i januarireceptet.
En bred samling för en krisbudget kan låta tilltalande. Det är förstås bra om enighet nås från vänster till höger om förutsättningarna. Dyra löften och vidlyftiga visioner ska finansieras, inte bara klubbas i fullmäktige. Men att sedan hitta gemensam syn på kortsiktiga besparingar och långsiktig inriktning av kommunen är något helt annat. De marknadsekonomiskt inriktade partierna i treklövern borde rimligen vara mer fokuserade på att konkurrensutsätta de egna tjänsterna, koncentrera uppdraget helt kring de kommunala kärnuppgifterna, effektivisera de kommunala bolagen, avyttra det överflödiga, inte bedriva/subventionera nöjesverksamheter, slimma byråkratisk överbyggnad, fullt ut kommersialisera hamnbolaget, ställa högre krav på egenförsörjning och delegera ansvar ner på verksamhetsnivå. Vänsterinriktade partier ser rimligen istället ett mer omfattande offentligt åtagande utan konkurrensutsättning och valfrihet men med större politisk kontroll som sin politiska målbild, även om det kostar i form av ständigt stigande skatter och strypt näringsliv.
Resultatet av att steg för steg förverkliga sådana politiska skillnader syns det inte mycket av från från ett år till ett annat. Men på längre sikt är det helt avgörande för vilken situation Ystad – och andra kommuner – kommer att befinna sig om tio, femton och tjugo år.
