Konsten att styra en kommun
Många är de politiker och debattörer som vill upplysa väljarna om att det inte är något konstigt med att särbehandla ett parti, trots att det får många röster. I teorin är det förstås riktigt. 4, 7, 12, 22 eller 37 procent ger inte per automatik rätt till inflytande – den övriga majoriteten kan ju göra upp med varandra. Men den demokratiska ryggmärgskänslan att ett parti med många röster ska ha motsvarande inflytande ska inte avfärdas så enkelt.
Sämst blir demokratin när de övriga partierna gör upp om att lämna makten till varandra (som i decemberöverenskommelsen) eller frivilligt använder sitt demokratiska förtroende till att lägga ner sina röster. Det är ett etablerat ofog i svensk politik så till den grad att det till och med kallas för praxis i exempelvis budgetomröstningen. Att använda sin röst är något medborgarna alltid uppmanas att göra i varje val. Motsvarande krav borde vi kunna ställa på de folkvalda i kommunfullmäktige, region och riksdag.
Med inställningen att varje röst ska användas ökar också kraven på att komma överens med politiska motståndare. I många kommunala församlingar, inte minst i Skåne, är det redan i dag svårt att få ihop majoriteter utan att blanda in SD. Ett sätt är att gå ihop över traditionella gränser, ibland i koalitioner med många inblandade partier med olika agendor.
Men att göra upp stora majoriteter enbart i syfte att stänga ute SD har sina baksidor. Ett parti kan tvingas överge sin egentliga politik även på viktiga ideologiska områden, som valfrihet i välfärden, kommunal näringslivsverksamhet eller skattenivån.
Är flera partier av olika kulörer inblandade kommer det efter en inledande entusiasm snart stå klart för politikerna att det fanns en anledning till att man inte gick med i samma parti. Det kan till och med vara så att ett parti får backa på en fråga som egentligen är grunden till att man finns till. Betyder det då att kommunpolitiker ska göra tummen upp för organiserat styre med SD efter nästa år val?
Nej, knappast. Den som blir kommunalråd på sådan grund kommer inte enbart att få ta ansvar för det egna partiets representanters omdöme och agerande, utan också SD-företrädarnas. Och med det facit som finns är det en riskfylld strategi. Inte ens Jimmie Åkesson orkar ju med det – låt vara att Gustav Fridolin och & co nästan tycks ha lika svårt att hålla koll på sina kamrater.
Däremot går det att respektera både valresultat och väljarna genom att söka så brett stöd som möjligt i sakfrågor. Landskronas Torkild Strandberg (L) har under flera mandatperioder styrt genom att behandla SD som vilket annat parti som helst. Strandbergs utgångspunkt är att det är faktiska problem som ska lösas, och då spelar det ingen roll varifrån förslagen kommer. Det är en klok utgångspunkt som tar ner saken på en hanterlig nivå. Då får alla politiker granskas och ta ansvar för de beslut de faktiskt röstar för eller emot. Det är betydligt mer demokratiskt stimulerande än välja de nedlagda rösternas väg.
