Ledare

Kompisarna och utredningsväsendet

Ledare Artikeln publicerades
Miljöpartiets tidigare språkrör Gustav Fridolin har utsetts till särskild utredare.
Foto: Peter Krüger/TT
Miljöpartiets tidigare språkrör Gustav Fridolin har utsetts till särskild utredare.

Förre utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) har utsetts till särskild utredare. Det är olyckligt.

Regeringen tillsatte i veckan en utredning för att stärka skolbiblioteken, och för att öka tillgången till dessa bland elever i landet. Det är angeläget och bra. Allt för många skolor och kommuner slarvar på denna punkt med negativa konsekvenser för läslusten hos och bildningen bland barn och unga.

Men det finns smolk i glädjebägaren. För som särskild utredare för denna viktiga uppgift utnämnde regeringen förre utbildningsministern Gustav Fridolin (MP). Den som kommunicerade det i media var nuvarande utbildningsminister Anna Ekström (S) som fram till nyligen hade Fridolin som chef på utbildningsdepartementet. Utnämningen är olycklig och ännu ett exempel på hur utredningsväsendet missköts.

Vårt utredningsväsende skulle må bra av att färre utredningar leds av nuvarande eller nyss avgångna politiker. Fler ansedda jurister, nationalekonomer och ingenjörer och färre politiska kompisar borde leda utredningar. Mer meritokrati och mindre nepotism! Skälet till detta är flera.

För det första handlar det om allmänhetens förtroende för utredningsväsendet, att alla ska kunna lita på vad som står där och att politiska förslag har belysts från alla tänkbara håll. De statliga utredningarna är inte sällan en viktig förutsättning för det offentliga samtalet.

När nu sittande politiker eller nyss avgångna politiker får ta hand om statliga utredningar, en mycket viktig länk i lagstiftningsarbetet, finns alltid misstanken där att utredningen tar politiska hänsyn. Vem trodde exempelvis någonsin att Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu (S), som utredde vinsterna i välfärden åt förra regeringen, skulle ge välfärdsföretagen en rättvis behandling?

Och Ilmar Reepalu är inte det enda exemplet i närtid på hur nuvarande eller nyss avgångna politiker lett utredningar och därmed suddat ut skillnaden mellan utredningsväsende och partipolitik. Nej, hans namn är bara ett av många från senare år. Förre partisekreteraren Anders Wallner (MP), riksdagsledamoten Agneta Börjesson (S), riksdagsledamoten Anna-Lena Sörenson (S), den migrationspolitiska talespersonen Maria Ferm (MP), den tidigare vice statsministern Åsa Romson (MP) och riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar (V) har alla lett utredningar. Och nu alltså Gustav Fridolin (MP).

För det andra handlar det om kvaliteten på utredningsarbetet. Ny lagstiftning måste vara långsiktigt hållbar. Slarvas det i beredningen kommer det att uppstå problem med nya lagar och politiska beslut längre fram. Här handlar det inte enbart om utredningsarbetet utan om hela lagstiftningskedjan. Gymnasieamnestin är ett avskräckande exempel på vilken villervalla som kan uppstå om politikerna struntar i ordentlig beredning. Det är bäst att tänka efter före.

Hur Stefan Löfvens regeringar skött och sköter utredningsväsendet är dessutom enbart ett exempel bland många på hur förtroendet för våra institutioner urholkas. Ute i landet finns en allt mer utbredd frustration över förekomsten av aktivister bland tjänstemän inom offentlig förvaltning, personer som snarare representerar sig själva än staten och lagen. Lagrådets, där några av våra främsta jurister sitter, synpunkter måste i mycket större utsträckning respekteras.

Dessa frågeställningar kan låta mycket tråkiga men rör det allra viktigaste sociala kapital vi har i vår demokrati: tilltron till våra gemensamma institutioner. Det tar lång tid att bygga upp förtroende och tilltro men det går snabbt att rasera.