Ledare

Kompetensbristen är evig

Ledare Artikeln publicerades
Vem klarar polisjobbet?
Foto: MARKO SÄÄVÄLÄ/TT
Vem klarar polisjobbet?

Bristen på kompetent arbetskraft kommer att vara fortsatt stor i många yrkesgrupper. Men det löser inte arbetslösheten för alla.

De flesta av oss har erfarenhet av den där läraren som betydde en extra skjuts för självförtroendet i precis rätt ögonblick. Eller undersköterskan som hade en ovanligt god hand med den närstående. Och rörmokaren som hittade läckan och tätade den.

Tyvärr har vi också erfarenheter av rakt motsatt art. Personer på fel plats som inte bara gör ett misstag utan återkommande missbedömningar. Ibland förorsakar de fel av mycket kostsamma eller rentav livsavgörande slag. Ställer fel diagnoser, dumförklarar elever eller missar att fästa golvbrunnen i bjälklaget.

Några av de vanligaste bristyrkena i dag är de som kräver störst psykisk och emellanåt fysisk förmåga. Hur många kan med gott samvete peka på sig själv och säga att ”jag skulle bli en utmärkt polis, jag är den som vet när det är skarpt läge, är hård när det krävs och mjuk när det krävs, snabb till beslut men ändå eftertänksam, fördomsfri men med stor förmåga att tolka hotbilder”. Hur många klarar av att stå i yttersta frontlinjen på en akutmottagning i Malmö en fredagskväll? Vilken lärare kan se, förstå och ge rätt stöd till både den åttaåring som bara ser hoppande bokstäver och den som läser på litterär nivå?

Det är därför det inte hjälper att utlova tusen nya lärare eller tvåtusen nya poliser eller tretusen nya sjuksköterskor. De nya måste vara kvalificerade nog för att först klara av studierna och sedan vara av rätt virke för yrket. Ibland tar det lång tid att bli riktigt bra, emellanåt hjälper inte heller tiden.

När det talas om brist på arbetskraft är det ofta den här typen av jobb det gäller. Inga kräver doktorsavhandling men alla kräver de djup och bred yrkeskompetens. Hur ska man få dagens ungdomar att välja dessa vanliga men samtidigt högt kvalificerade arbeten? Hur ska man få de bäst lämpade att söka sig till skolan, polisen, militären och vården när det är så mycket annat som lockar?

Samtidigt finns en stor grupp som kämpar för att alls ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Bland dem kommer det att finnas en del som skulle kunna passa alldeles utmärkt in i bristyrkena, från plåtslagare till lärare och polis om de bara fick hjälp att hamna rätt. Andra kommer att ha det betydligt svårare. Den som är vuxen och inte kan läsa och ska lära sig ett nytt språk och kultur har en lång trappa framför sig. I andra fall sätter fysiska och psykiska faktorer upp hinder för att klara av ett arbete.

Till viss del kan det finnas ökat behov av vad som brukar betecknas som enklare yrken. Men det finns inom vissa delar av den liberala sfären en övertro på att låga löner och utvidgade rutavdrag ska lösa biffen. I en färsk rapport från SNS av nationalekonomen Johanna Rickner visas att rutavdragen i hushållssektorn ger jobb till många utlandsfödda kvinnor, men då handlar det i huvudsak om tillfälliga arbetskraftsinvandrare från Europa. Kvinnor med flyktingbakgrund utgör bara 3 procent. Det är en mindre andel än inom exempelvis hemtjänsten. Företagen i Rutsektorn får arbetskraft från ekonomiskt svaga grupper, som därmed kan etablera sig på arbetsmarknaden, men inte i högre grad än exempelvis restaurangbranschen.

Att göra det billigare att anställa i den här typen av branscher, exempelvis genom skattesubventioner, är nödvändigt för att få fler i arbete. Men det kommer aldrig att räcka för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. De måste försörjas på ett annat sätt, antingen genom direkta bidrag eller olika former av beredskapsjobb och stödformer. Bristen på arbetskraft kommer att fortsätta leva kvar vid sidan av behovet att konstruera jobb för att sysselsätta människor. Det sista är trots allt alltid bättre än passivt bidragstagande.