Ledare

Kommunal bubbelfest

Ledare Artikeln publicerades
Kommunerna lever som om det alltid är kalas.
Foto: Jeff Morehead
Kommunerna lever som om det alltid är kalas.

Stundande valår och dopade kommunkassor är en farlig kombination. Politikerna kommer att lova stort. Men medborgarna måste inse att festen är på väg att ta slut.

Tulpaner, bostadsobligationer och bitcoin. Finansiella bubblor kan se olika ut. Men en sak har de gemensamt: att en stor mängd människor inte klarar av att göra en korrekt bedömning av en tillgångs värde. Den som litar på att andra har gjort den bedömningen åt dem och satsar pengar för att också bli rik, riskerar att stå där med sedelbunten i pappersförstöraren.

Just nu lever svenska kommuner och landsting i en bubbla. Med nästan obefintliga räntor, höga statsbidrag och snabbt stigande skatteintäkter har känslan av rikedom vuxit sig allt starkare. Man har funnit utrymme till att bygga simhallar, arenor och att gå i borgen för offensivt satsande kommunala bolag.

Det märkliga är dock att man inte har funnit utrymme att sänka skattenivån, utan tvärtom i flera fall fortsatt att höja. Staten har dessutom genom jobbskatteavdragets konstruktion sponsrat kommunala skattehöjningar. Med de konstlat låga räntorna har de lönearbetande medborgarna känt att plånboken är fetare än någonsin.

Med vikande bostadspriser i Stockholm är det nu många som varnar för att hushållens fest är slut. Men frågan är om inte kommunernas obekymrade partajande kommer att övergå i en ännu större baksmälla. En baksmälla som kommer att slå direkt mot de offentliga verksamheter medborgarna värderar högst: barnomsorg, skola, vård och äldreomsorg.

Varningsklockor har ringt en längre tid. Landstingens och kommunernas egen organisation, SKL, säger bistert att ”Den utveckling vi ser framför oss innebär därför ett dramatiskt skifte i förutsättningarna att finansiera ökade behov av välfärdstjänster.” (sid 7 Ekonomirapporten oktober 2017) Förändringarna handlar främst om demografin: fler äldre och fler yngre i kombination med färre i arbetsför ålder, blir till en giftig blandning. Och bland dem i arbetsför ålder finns en stor grupp nyinvandrade där arbetslösheten är mycket hög, vilket beskrevs i ledaren förra lördagen.

Det som är allvarligt är att förändringen i förutsättningar går snabbt. När SKL gör en kalkyl fram till 2021 motsvarar det en skattehöjning i genomsnittskommunen på över två kronor per hundralapp, inkluderat landstingsskatten. Om högkonjunktur inte går över till normalkonjunktur utan till lågkonjunktur blir effekterna än mer dramatiska.

För kommunerna kan tillnyktringen bli omskakande . I Ystad är belåningen hög och investeringsplanerna stora, i skolor, äldreboenden och i hamnutbyggnad. I ryggsäcken ligger lånefinansierad arena och bad. Trelleborg har stora investeringsplaner och behov i allt från skola till hamn, vägar och idrottsanläggningar. Kommunerna får också ett ökat försörjningsansvar när statsbidragen för flyktinginvandringen minskar. I exempelvis Simrishamn och Trelleborg vill dessutom de socialdemokratiskt ledda kommunstyrelserna utöka det genom att ta fortsatt ansvar även för alla ensamkommande över 18 år, det utan att låta ärendena avgöras individuellt. Ett sådant åtagande kräver också att man ser över de principiella konsekvenserna av det för andra beslut.

Saken blir inte bättre av att Skåne som helhet inte alls har återhämtat sig som övriga Sverige från finanskrisen. När Business Region Göteborg i sin senaste konjunkturrapport jämför utvecklingen i de tre storstadsområdena blir det tydligt hur mycket Malmöregionen har halkat efter. Medan andelen arbetslösa personer och personer i arbetspolitiska program sjunkit i Göteborg från runt 9 procent 2009 till 5 procent i dag, har den i Malmöregionen till och med stigit något till drygt 10 procent. I Sverige som helhet är siffran 8 procent. Den ekonomiska motorn i Skåne hackar betänkligt, vilket har stor betydelse för alla kommuner i regionen.

Verkar det gnälligt och pessimistiskt? Ja, det är det. Är det inte onödigt att fortsätta tjata om detta? Nej, det är det inte. Allvaret kan inte nog understrykas. Särskilt i kommuner där socialnämnder och skolnämnder redan har svårt att klara sina budgetar och ännu mer i de fall där politikerna har ansett sig tvungna att höja skatten de senaste åren. För då har politikerna levt i en festbubbla utan att veta om det. Och den typen av fester ger alltid de värsta baksmällorna.

Därför: när ni ställer krav på politiker, gör det inte med fantasier om nya flotta fritidsanläggningar. Gör det med krav på att prioritera det som är absolut viktigast. Ni vet vad – matematikböcker och lärare till barnen och anständig mat och omvårdnad till de äldre. Rösta inte på den som lovar fett utan på den som prioriterar rätt.