Ledare

Klimatångest stoppar inte flyget

Ledare Artikeln publicerades
Rykande klimatångest?
Foto: Johan Nilsson/TT
Rykande klimatångest?

Detta skulle egentligen ha blivit en text om hyckleri och människors behov av att överföra sin klimatångest på andra.

För visst är det inbjudande att skoja om kulturskribenter som berättar hur illa de mår över sin familjeresa till Afrika: ”Jag är trött på att arbeta för att ha råd att gång på gång packa in mina barn i en sardinburk med plastmat och efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund”. (Jens Liljestrand, Expressen 13/1)

Svårt att motstå är också att driva med miljöpartistiska ungdomsspråkrör som flygpendlar till London och tar jumbojeten till solsemestern på Kap Verde, för att de fossila utsläppen inte handlar om hennes liv utan om ”ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.” (Kit.se)

Kanske allra mest inbjudande av allt ändå är att rikta verbala hagelskurar mot skidskytten och armbryterskan som inleder sitt koldioxidneutrala liv efter att karriärerna avslutats och det inte längre är aktuellt att behöva ta segelbåten till OS i Sydkorea.

Fast det där är bara skoj tills man kommer på att alla är hycklare. Du, jag och till och med den som bosätter sig i skogen och eldar ved i kaminen för att hålla sig varm. Ingen av oss är bättre än kulturskribenten, språkröret eller idrottspensionärsparet. Hela nationer är förresten hycklare. Tänk bara på Norge, lusekoftelandet som bygger sin förmögenhet på att borra upp olja från sjöbotten och sitt försvar på Natos kärnvapen, för att sedan skryta om att man investerar sina fossila biljoner hållbart och etiskt.

Så låt oss därför bli allvarliga och se över hur svenskarnas flygvanor ser ut och hur det påverkar miljön, detta med utgångspunkt i Naturvårdsverkets statistik. Antalet inrikes flygresor per invånare har minskat sedan 1990, runt 0,4 sådana gör vi i snitt. Flygets andel av svenskarnas koldioxidutsläpp för inrikes transporter är runt 3 procent. I faktiska tal har utsläppen från inrikesflyget minskat mellan 1990 och 2016, från 687 ton till 553 tusen ton koldioxidekvivalenter. Det följer en trend för minskade utsläpp för inrikes transporter. Sjunker gör de även för vägtrafiken, som dock är den absolut största källan. Tågtrafiken står för en liten del. Höghastighetståg påverkar potentiellt miljön mer eftersom ytterligare elkraft krävs. Minskad kärnkraftsproduktion måste ersättas av annan klimatvänlig elproduktion för att en sådan utbyggnad ska räknas hem miljömässigt.

Den som väljer en höghastighetsfärja i stället för flyget till Gotlandssemestern ska inte berömma sig själv alltför mycket. ”Snabbfärjor är ännu värre än flyg ur klimatsynpunkt” hävdar nämligen Naturskyddsföreningen.

Däremot har antalet utrikes flygresor ökat, snittet ligger runt en per invånare och år. Koldioxidutsläpp från bränslen som tankas och bunkras i Sverige för utrikes transporter har ökat, för att numera motsvara 55 procent av utsläppen från de inrikes transporterna. Dock var nivån 2016 inte tillbaka på 2007 års topp. Sjöfarten står för den största delen av dessa utsläpp, drygt 70 procent, flyget för resten. Vad gäller svavelutsläpp – som har andra skadliga effekter – är sjöfarten helt dominerande. Var fartygen bunkrar bränsle kan variera med pris och kvalitetskrav, men generellt gäller att svenskt bränsle är miljömässigt bättre med lägre svavelhalt.

Naturvårdsverket påpekar dock att flygning på hög höjd anses bidra mer till klimateffekten. Från sydsvensk horisont kan dessutom hållas i minnet att tankningarna på Kastrup inte är medräknade. Det finns, precis som när det gäller produktion av varor och konsumtion, olika uppfattningar om hur mycket och vad som egentligen ska räknas som svenskarnas andel av de globala utsläppen. Men sett till alla klimatpåverkande utsläpp på jorden anses flyget stå för runt 3 procent, medräknat den extra effekten av vattenånga och kväveoxider. Uppgifterna varierar dock och flygets snabba tillväxt gör att man räknar med att det mångfaldigas under kommande decennier. Flyget kan alltså bli mer besvärande för klimatet än vad det är i dag.

Så vad göra? Är det ett alternativ att kraftigt begränsa människors möjligheter att röra sig över världen? Och är det i så fall rimligt att göra det på ett sätt som innebär att enbart affärsresenärer, ministrar och rika har råd att flyga?

Nej. Ur många aspekter är det allt annat än önskvärt att hindra människor från att röra sig över världen. Det kommer att sluta i en evighetslång kamp i hyckleriets arena, där självpåtagna världsförbättrare predikar för alla andra om hur de ska leva sina liv. Något mer outhärdligt är svårt att tänka sig.

Vägen framåt är istället teknikoptimistens. Se till att uppmuntra dem som leder utvecklingen framåt. För flygets del handlar det i ett första läge om att öka andelen biobränsle och att använda beskattning på ett klokt sätt för att driva fram energieffektiva lösningar. Att beskatta varje resande, som i den svenska flygskatten, leder fel. Det minskar rentav incitamentet att fylla upp flyget till sista plats. Däremot är det helt i sin ordning att driva på för högre skatteuttag på fossila bränslen, helst på global nivå. Utnyttja företagens vilja att framstå som goda, med hållbarhetsargument för att locka kunder och investerare.

Längre fram kan även flyget komma att genomgå en större teknisk omvandling. I Norge – av alla länder – har flygplatsoperatören Avinor redan lagt upp planerna för elektriska flygplan i kommersiell trafik. 2030, tror norrmännen att det första elektriska flygplanet för passagerartrafik kan vara i bruk. Med lite längre perspektiv går det att se hur tekniken gör det möjligt att förena människors vilja att se sig om i världen med gott miljösamvete. Vårt framtidshopp står alltså mer till världens ingenjörer än till kulturskribenter och avdankade skidskyttar. Eller ledarskribenter för den delen.