Annons
Ledare

KD kan bli den mitt väljarna längtar efter

Utbrotten mot KD och Ebba Busch Thor visar hur rädda S, C och L är för att KD har uppfattat något de själva har missat.
Ledare • Publicerad 24 mars 2019 • Uppdaterad 25 mars 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Ulf, nu tar jag över taktpinnen.
Ulf, nu tar jag över taktpinnen.Foto: Stina Stjernkvist/TT

När KD-ledaren Ebba Busch Thor meddelade att hon och hennes parti tänker sluta hyckla kring att man samtalar med –ja kanske till och med förankrar och förhandlar med – det tredje största partiet i parlamentet, svarade socialdemokratiska ministrar och partiledarna för Centerpartiet och Liberalerna som väntat med hårda ord.

Statsminister Stefan Löfven skrev om KD: ”De vet ju, lika väl som vi, att Sverigedemokraterna är sprungna ur Vit makt-rörelsen.” och ”deras företrädare gång på gång avslöjas med en öppen och rå rasism – och ett stöd till nazistiska organisationer.” Det har säkert en ingrediens av äkta upprördhet. Den är dock inte större än att alla tre använt SD för sina politiska syften – Jan Björklund och Annie Lööf avsatte ju till och med Stefan Löfven med hjälp av SD:s röster, innan man efter många märkliga turer bytte fot. Alla tre vet också att SD:s ledning trots allt kapat av delar av partiet och lagt ner ett ungdomsförbund, uteslutit en mängd medlemmar och att dess främsta företrädare hotas av riktiga nazister.

Annons

Det är samtidigt ett, möjligen omedvetet, erkännande av ett gigantiskt misslyckande från S, C och L. Hur har ett extremparti som togs över av ett gäng studenter i Lund kunnat växa sig till att bli tredje störst i Sveriges riksdag – och på vägen sno med sig en stor mängd väljare i tidigare socialdemokratiska arbetarstäder och gamla centerbygder?

För S, C och L är avståndstagandet till KD:s beslut i hög grad också ett försvarstal för det egna vägvalet att alliera sig med varandra. Budskapet är att man har gjort dessa kompromisser för demokratins skull och att oppositionen utgör ett hot mot den. Då blir det också nödvändigt att förklara att KD har låtit sig besmittas av främlingsfientlighet, vit makt och nazism. Det lite obehagliga i sammanhanget är att man då samtidigt för ut budskapet att Sverige saknar en opposition som är demokratiskt ren. Även utanför landets gränser uppfattar man det tonläget.

Så finns en punkt till som inte ska underskattas. När Jan Björklund talar om ett konservativt block och högern – som han ju nyss hängde med – är det ett sätt att understryka att man själv är den förståndiga mitten, medan de andra drar ut i kanterna. Polariseringen är något många med rätta oroar sig för. Men om Björklund, Lööf och Löfven har någon politisk känsla bör de de också se något annat: att huvuddelen av väljarna inte vill vara i ytterkanterna, de betraktar sig inte som extremister. De ser sig som hyfsat resonabla och letar efter den mittfåra de anser sig tillhöra. I den mittfåran ingår inte bara skatter och fördelningspolitik, utan också migrations- och integrationspolitik. Centerpartiet och Miljöpartiet kan självklart tro att de företräder denna mitt – men i själva verket ligger de i en invandringspolitisk ytterkant. Någonstans i mitten finns uppfattningen att Sverige ska veta vilka människor som kommer hit, att de som kan identifiera sig är trovärdigare än de som inte kan det och att flyende kvinnor måste kunna finna en fristad från fundamentalism i Sverige.

Det kan vara så att Kristdemokraterna är på väg att göra denna resa mot mitten, i alla aspekter. Partiet har en öppen grundsyn på invandring och värnar för familjeåterförening. Man kan som Expressens ledarsida peka på att detta är en paradox givet att KD ska dra till sig potentiella SD-väljare. Men det kan lika gärna vara en god utgångspunkt för hur en fungerande integrationspolitik ska se ut. Att hävda att svenska värderingar och kultur existerar, som en summa av nationens, dess invånares och inflyttares erfarenheter, är i själva verket ett sätt att ta väl hand om dem som kommer hit.

KD kan framhålla sitt gamla sociala samvete med att välfärdsstaten måste klara av det uppdrag den tar på sig, även när det gäller invandring. I ekonomisk politik kommer ett sådant mitten-KD inte heller låta som att avskaffad värnskatt är det viktigaste på jorden.

Klarar KD av den balansen och Ebba Busch Thor håller för prövningen efter en första blomstringstid kan det vara så att det i själva verket inte har bildats ett nytt högerblock, utan en ny politisk mitt, där KD håller i taktpinnen. Det är den plats där den i grunden konservative Stefan Löfven egentligen vill vara, den plats som Centerpartiet tror sig ha men i själva verket befinner sig långt ifrån och den plats Liberalerna ständigt har letat efter men nu tycks ha förväxlat med ett svart hål.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons