Ledare

Karin Pihl: I rymden är människan både liten och stor

Ledare Artikeln publicerades
Foto: NEIL A. ARMSTRONG

Den 20 juli 1969 är ett historiskt datum. Arton minuter över nio på kvällen landade rymdfarkosten Apollo 11 på månen. Det var den första gången en människa satte fötterna på en himlakropp som inte är jorden. Nu är det 50 år sedan.

Den första promenaden på månen var inte bara “ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, som astronauten Neil Armstrong yttrade det. Att besättningen lyckades landa innebar också att USA vann en storseger i rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen. Kalla krigets två supermakter stred inte enbart mot varandra genom spioneri, kärnvapenskrammel och proxykrig i andra länder, utan också genom att tävla om vem som kunde föra liv och tekniska landvinningar ut i rymden.

Givetvis fanns det också ett militärt syfte. Vill man spionera på sin fiende är det bra att ha satelliter med avancerad teknik. Men kampen om rymden var också symbolisk. Den som regerar kosmos måste också vara den främsta nationen på jorden.

Rymdkapplöpningen i mitten på 1900-talet handlade dock om mer än en kamp mellan stormakterna. Människan har så klart alltid varit fascinerad av rymden, och i och med Sovjets och USA:s framsteg spred sig rymdfebern över världen. Leksaker, böcker, serietidningar och livsmedel med rymden som tema sålde som smör. Svenskarna åt raketost och ett år före månlandningen hade Stanley Kubricks numera kultförklarade film “2001 – ett rymdäventyr” premiär. Ambitionen att skicka upp hundar och människor i rymden var också en central del i 1900-talets framstegsideologi som existerade parallellt med, och kanske motsägelsefullt nog hängde ihop med, rädslan för kärnvapenkrig. Många trodde antagligen att människan skulle kunna resa till Jupiter år 2001.

Den där känslan om mänsklighetens och teknikens storhet ter sig främmande i dag. Fascinationen för rymden finns inte på samma sätt. Sverige drabbades förvisso av rymdfeber 2006, då Christer Fuglesang blev den första svensken i rymden. Annars handlar dagens framtidsscenario mest om jorden, och det är inget positivt budskap man läser om i tidningarna. Rubrikerna handlar om att vi bara har några år år på oss att rädda planeten från en klimatkatastrof. Barnen drömmer inte om att resa till månen, de har ångest över den globala uppvärmningen och dess konsekvenser för mänskligheten.

Femtioårsjubiléet av Apollo 11 kanske ändå kan ge oss lite perspektiv på klimatlarmet. Rymden både en påminnelse om människans litenhet och storhet. De få människor som betraktat jorden utifrån brukar säga att de slås av hur grön och vacker den är. Vi människor bor på en planet med unika förutsättningar för liv. Det måste förvaltas.

Samtidigt är månlandningen en påminnelse om människans enastående förmågor. Vi har varit på månen. Inom några decennier kanske de första människorna kan börja resa till Mars. Mänskligheten kommer inte att gå under av den globala uppvärmningen – vi kommer att lösa det.