Ledare

Joakim Broman: Låt välfärden lära av marknaden

Ledare
Foto:

”Personalen ägnar sig i för hög utsträckning åt administra­tion, när de borde ägna sig åt brukarna eller eleverna”.skriver socialminister Annika Strandhäll och civilminister Ardalan Shekarabi på SvD Debatt (17/8).

Artikeln publicerades 2 september 2017.

I skottgluggen för ministrarna står vad som brukar kallas New Public Management (NPM), organisationsidéer som blev populära i slutet av 1980-talet och som syftar till en mer företagsmässig styrning av den offentliga sektorn.

De har delvis rätt i att NPM lett till allt för mycket administration. Önskan om mer information och mättal har gjort att politiker under åratal lagt sten på börda. Det gäller även de egna leden – senast ville utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) påföra Sveriges lärarkår ytterligare några uppföljningsblanketter.

Men att New Public Management hämtar modeller från näringslivet betyder inte att marknadsmekanismer inte fungerar inom välfärden. Rapporten “Marknadsdriven kvalitet i välfärden” från Ratioakademien (en del av forskningsinstitutet Ratio) visar hur marknaden tenderar att lösa problem som kvalitetssäkring och -jämförelser.

Här handlar det inte om att skapa fler administrativa sysslor för de som jobbar i verksamheterna, utan om att öppna upp för andra aktörer att jämföra, ranka och utvärdera resultaten. Hur kommer det sig till exempel att tjänster som taxiappen Uber, eller sajterna TripAdvisor och Hotels.com inte finns tillgängliga när vi ska välja skola, vårdcentral eller äldreboende?

Svaret: informationen för att skapa tjänsterna finns, men är antingen utformad för beställarsidan, eller inlåst hos myndigheterna. Nationella patientenkäten som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting genomför är till exempel lika proppfull med information som svårbegriplig för en vårdkonsument. Socialstyrelsen har en mängd undersökningar, bland annat om kundnöjdhet för hemtjänst och särskilda boenden, men varken frågeställningar eller resultat är utformade för att underlätta valfrihet i välfärden.

Här finns två viktiga uppgifter som regeringen borde ge relevanta myndigheter som Socialstyrelsen, Skolinspektionen och Inspektionen för vård och omsorg. Först och främst: öppna databaserna och gör informationen tillgänglig för marknadens aktörer. På så sätt ges entreprenörer chans att skapa tjänster som tillgängliggör och förenklar informationen. Sammanställ sedan den viktigaste informationen till en oberoende företagsranking.

Då kanske det också blir tydligt för Shekarabi hur många privata företag som bidrar till välfärden, så att han kan lägga ner sitt förslag om vinsttak.

Både valfriheten och marknadsmekanismerna ökar kvaliteten i välfärden. På sikt kommer det också att visa sig var administrationsbördan för personalen kan lättas. Men det förutsätter att Strandhäll och Shekarabi inte vänder sig bort från marknaden – utan lär av den.