Joakim Broman: Joakim Broman: Låt inte EU ta ut skatt
I ett tal i september la Frankrikes president Emmanuel Macron fram ett antal förslag om utökat samarbete inom bland annat migration, skattefrågor och försvar. På ett EU-toppmöte i Göteborg i november enades medlemsländerna om inriktningen för en gemensam socialpolitik. Samtidigt har det tyska valet tvingat förbundskansler Angela Merkel i famnen på socialdemokratiska SPD, som leds av Martin Schulz, tidigare talman för Europaparlamentet och en varm förespråkare av fördjupat EU-samarbete. Enigheten är inte utan fördelar.
Utökade samarbeten inom migrationsfrågor och säkerhetspolitik är mer eller mindre nödvändiga, med tanke på det rådande världsläget.T yvärr överväger risken att EU-projektet sväller generellt. Det märks om inte annat inför förhandlingarna om EU:s långtidsbudget som ska gälla från 2021 till 2027. Budgetkommissionären Günther Oettinger uppskattar att unionens nya åtaganden kommer att kosta cirka 100 miljarder kronor. Dessutom ska hålet efter Storbritanniens medlemsavgifter fyllas. Totalt saknas 220-250 miljarder kronor. Konkret innebär det förstås höjda avgifter för medlemmarna.
Ekot beräknade häromveckan att det för svensk del kan handla om tio miljarder mer varje år, från dagens 40 till 50 miljarder.Men framför allt vill kommissionen att EU ska få nya intäktskällor. Bland annat vill man införa en ny plastskatt och att unionen ska behålla intäkterna från systemet med utsläppsrätter, ETS, som idag går till medlemsländerna. Även om det finns argument för dessa reformer i sak är direkt EU-beskattning en farlig väg att gå.Redan idag finns en dissonans mellan hur EU-projektet drivs framåt och vad Europas medborgare tycker om unionen. Idén om en “ever closer union”, ett ständigt fördjupat samarbete, var Brexit-förespråkarnas främsta argument i valrörelsen.
Mycket få medborgare efterfrågar en gemensam socialpolitik eller gemensamma bataljoner. Denna dissonans riskerar att öka om mer makt och mer pengar hamnar i unionens centrala institutioner. Det är en grogrund för populism, och ytterst fler utträden. Därför är det så viktigt att enskilda medlemsländer har möjlighet att bromsa. Att merparten av EU:s budget kommer från medlemsavgifter, och inte från skatter som kommissionen kan höja på eget bevåg, är en garant för att unionen inte expanderar okontrollerat. Detta kan man se redan innan budgetförhandlingarna börjat.
Macron har exempelvis öppnat för att skära ner på jordbruksstödet, en enormt känslig fråga för Frankrike, för att kunna göra andra satsningar. Om alternativet varit en skattehöjning på plast, utsläpp eller företag hade det inte funnits lika stor anledning att riskera väljarbasen på hemmaplan. Det är bra att regeringen motsätter sig höjda medlemsavgifter. Men alla verkliga EU-vänner bör vara lika högljudda mot ambitionerna att ge EU ökad beskattningsrätt.
