Jag är entusiast - du är fanatiker

Peter anslöt sig som ung till en nazistgrupp och var övertygad om att han förde en god kamp för den vita rasen. Peter berättar: ”Jag såg mig själv som en frälsare, en beskyddare av mitt eget folk.”

I den krets av människor som Peter sögs in var utgångspunkten att de tagit på sig en uppgift för att rädda andra, de som ännu inte hade uppfattat faran eller inte vågat ta steget och slåss för saken. I gemenskapen skapas myten om den egna gruppens avgörande betydelse. Det kan överföras till vilka övertygelser som helst. Det behöver inte vara uppenbart ont som i fallet med rasideologin.

För Anna började det med engagemang mot plågsamma djurförsök och slutade med en attack med syraflaskor mot Smittskyddsinstitutet. Anna berättar: ”Det här var en sista aktion som var mer våldsam än den aktivitet som hade varit tidigare.” ”En kastades när dörren öppnades, jag tyckte det var jätteobehagligt, det var ändå en människa där inne.”

För Peter och Anna blev allvarliga brott det som vände dem bort mot extremismen. I Peters fall en grov misshandel, tre mot en, som enligt hans egen beskrivning gick över alla gränser. I Annas fall en dom efter flaskattacken. Många år efteråt drar de två liknande slutsatser om vad som fick dem att gå med, gemenskap och tillhörigheten till en grupp som såg allting i svart och vitt.

Ungefär likadant berättar Stefan, som anslöt sig till Scientologikyrkan, efter att ha träffat personer som han beundrade och kunde diskutera djupa saker med. Eller Hanif, som var på väg att ansluta sig till Folkets Muhajedin för att fullfölja sina biologiska föräldrars kamp innan han återkom till sina fosterföräldrar i Sverige och i väntan på sitt pass insåg att han kunde välja en vettigare väg.

I det extrema är det enkelt att se det farliga i engagemanget. Men känslan av gemenskap har stark dragningskraft på de flesta människor. Den återkommer tydligt i politiken, i religionen, i idrotten, i skolan och i arbetslivet. Så länge det handlar om sammanhållning är det mest väl. Men det som är grunden till extremism är när sammanhållning övergår till att i allt högre grad definiera sig mot andra. Vi är troende, andra är vidskepliga. Vi är upplysta, andra är vilseledda. Vi älskar, de andra dyrkar blint. Vi är frihetskraften, de andra är de auktoritära.

Tyvärr finns det just nu en sådan dragning i svensk politik och i debatten därom. Att ta avstånd från andra bygger enighet i det egna laget och ger applåder från fans på läktaren. Tillfredsställelsen finns där i stunden. Men det är också ett varningstecken på att man har slutat att lyssna på andras argument och blivit helt uppslukad av den egna världsbildens överlägsenhet.

I det läge som den svenska riksdagen och många fullmäktigeförsamlingar runt om i landet befinner sig i är det omöjligt att ha avståndstagandet som utgångspunkt. Det spelar ingen roll hur rätt man anser sig ha – i slutänden är det svenska folket som har satt upp spelplanen. Att den som gör anspråk på att styra landet anpassar sig till det är faktiskt själva kärnan i det vi kallar demokrati. Och är det något vi ska vara entusiastiska inför så är det den.