Ledare

Inga moderater är lika

Ledare ,
Ulf Kristersson är mest lik sig själv.
Foto: Thomas Johansson/TT
Ulf Kristersson är mest lik sig själv.

Moderaterna gör sig redo för att flyga på egen hand. Men ”Lika för alla” är ett tveksamt koncept.

Moderaterna såg halvt utslagna ut för mindre än ett år sedan. Inget tycktes få stopp på opinionsfallet och vilsenheten var stor om vart partiet skulle ta vägen. Beroende på utgångspunkt förklarades fallet bero på Anna Kinberg Batras öppning mot att förhandla med SD eller på den gamla DÖ-synden –att komma överens med S om att hantera riksdagen som en plats där man som opposition lägger sig platt för regeringen.

Men en sak var alla till slut överens om: Anna Kinberg Batra skulle inte lyckas få med sig väljarna, åtminstone inte i tid. Anna Kinberg Batra fick aldrig chansen att göra en Annie Lööf, och vända underläge till överläge.

Bytet av partiledare till Ulf Kristersson är det mest påtagliga som hänt med Moderaterna. Men bakom Kristersson värvades också en hel mängd skickliga politiska och opinionsbildande hantverkare, sådana som varit med förr och som var beredda att lägga sin tid på att återupprätta Moderaternas status som regeringsdugligt. Partisekreteraren Gunnar Strömmer är en sådan. En annan är den skicklige PR-mannen och tidigare talskrivaren till Carl Bildt, Fredrik Johansson, som kommit tillbaka i manöverrummet med titeln ”Politisk planeringschef”.

Uppgiften är att göra Nya Moderaterna till ett ansvarstagande parti som samtidigt klarar av att vara folkligt. Får man tro opinionssiffrorna har omvandlingen hittills gått relativt väl. Framför allt har självförtroendet återvänt till de moderata leden, och om många moderater mot slutet av Kinberg Batra-eran var tacksamma för varje procentenhet över 15, så är numer siktet inställt på att täppa igen gapet till Socialdemokraterna och att hålla Sverigedemokraterna bakom sig. Utvecklingen i opinionsmätningar, exempelvis Novus, visar att det krävs ytterligare moderata ansträngningar för att nå nästa steg.

De där extra procentenheterna kan vara viktiga för Moderaterna i ett läge där det alltmer framstår som en realistisk utgång av valet att såväl nuvarande regeringskonstellation som Alliansen spricker. Ett Moderaterna som ska regera solo i egen minoritet, eller i ett krisläge tillsammans med Socialdemokraterna, måste vara starkt i riksdagen. Tyvärr innebär denna moderata frigörelse att Alliansen alltmer tonar bort som koncept. Medielogiken har redan gjort klart att den är på väg att upplösas och om Alliansledarna då inte gör allt – och då verkligen allt – för att övertyga om motsatsen är det den bilden som kommer att gälla.

För att Moderaterna ska ta ytterligare ett kliv uppåt är både innehåll och kommunikation viktigt. Innehållet är förändrat i migration och integration, precis som hos Socialdemokraterna. Men det betyder att Moderaterna också kan uppfattas som problemorienterade, vilket är ett bekymmer för ett parti som tror på ekonomisk tillväxt och ökat individuellt ansvar.

Ett brett borgerligt parti kan inte basera sin politik enbart på oro och missnöje, både Alliansen och Reinfeldts Nya Moderaterna byggde sin framgång på att också erbjuda en alternativ väg till ett bättre Sverige. Där kommer den nya moderata devisen ”Lika för alla” in.

I det här fallet har ordmakarna i Moderaterna försökt ett klassiskt knep med att göra motståndarens retorik till sin egen och fylla den med nytt innehåll. ”Lika för alla” ska i den moderata versionen innebära att medborgarna ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, men att utfallet ska få bli väldigt olika. De lika möjligheterna är en lovvärd ambition, om än utopisk sådan. Och av väljarna riskerar det att uppfattas som en slogan utan framåtrörelse. Där har dagens nya moderater något att lära av Reinfeldteran. Ingen kunde då missa det geniala med stölden av ”arbetarpartiet” – det solklara budskapet var att fler i arbete är grunden för både individens välfärd och den offentliga välfärden. Och ingenting av det kolliderade med ett klassiskt moderat budskap om att arbete ska löna sig. Där passar ”Lika för alla” inte alls lika självklart in.