Ledare

Inbördeskrig i försvaret

Ledare Artikeln publicerades
Generalmajor Anders Brännström, med handen innanför uniformsjackan, i samspråk med prins Carl Philip i Mazar-e Sharif, Afghanistan, 2012.
Foto: Richard Kjaergaard/Försvarsmakten
Generalmajor Anders Brännström, med handen innanför uniformsjackan, i samspråk med prins Carl Philip i Mazar-e Sharif, Afghanistan, 2012.

De interna striderna i försvarets högsta ledning har nu kommit att handla om sprit och sex. Det kan bara glädja den lede fi.

Den högprofilerade generalen Anders Brännström lämnade 2016 uppdraget som arméchef genom att leverera svidande kritik mot tillståndet i det svenska försvaret och i synnerhet armén. Brännström, som är populär i stora delar av officerskåren, fick dock senare ansvar för att leda försvarsövningen Viking 18. Och i januari 2018 skulle han tillträda som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning.

Men på den punkten kom ÖB Micael Bydén att backa. Den 26 januari meddelades att Anders Brännström inte ansågs lämplig för befattningen. Många såg beskedet som ett sätt att markera mot Anders Brännströms frispråkighet, eftersom beskedet kom i direkt anslutning till att Brännström levererat ytterligare kritik mot nivån på den svenska försvarsförmågan i Svenska Dagbladet 22 januari.

Det var också vad ÖB angav som skäl, åtminstone enligt Brännström. Brännström förklarade i bland annat Sveriges Radio att han fått information av ÖB att hans uttalanden och skrivningar om bristerna i den svenska armén gjorde att han inte längre ansågs vara lämplig för befattningen som chef för totalförsvaret.

Sedan dess har Brännström, med Officersförbundet bakom sig, fajtats mot sin arbetsgivare. Det har handlat om eventuellt brott mot lagen om anställningsskydd. Förhandlingarna avslutades i oenighet i tisdags. Dagen efter publicerade i Aftonbladet uppgifter som Försvarsmakten offentliggjort om en tre år gammal utredning, gällande att Brännström skulle ha varit kraftigt berusad och gjort ovälkomna närmanden mot en kvinna vid en middag 2014. Kvinnan anmälde inte händelsen och utredningen lades ner.

Men 2018 tas den alltså upp igen och görs nu till ett offentligt skäl för olämplighetsbedömningen av Anders Brännström som chef för totalförsvarsavdelningen.

Att det uppstår en kamp i yttersta toppen av Försvarsmakten må vara. Det är på det viset ingen skillnad mot andra större verksamheter. Men Försvarsmakten är, av lätt insedda skäl, särskilt känslig. Därför måste alla parter hantera en konflikt av det här slaget med förstånd. Här är det också extra infekterat med tanke på Brännströms popularitet bland de anställda. De interna orden mot Överbefälhavaren har varit mycket hårda sedan beskedet om Brännström kom.

Uppenbarligen blev trycket så hårt att Försvarsmakten inte kunde låta bli att finna ett nytt skäl, alternativt att tala om det verkliga skälet, till att Brännström inte fick tillträda sitt jobb. Anklagelserna om berusning och tafsandet från 2014 offentliggjordes därmed.

Ur alla aspekter är utgången illa. ÖB har hittat en öm punkt, som Brännström kommer att ha svårt att försvara sig emot. Om anklagelserna är det verkliga skälet borde Brännström ha fått veta det i januari. Det är möjligt att han fick veta det, men ljuger om det. Dock framstår det då som farligt korkat att gå ut i medier så hårt som Brännström gjorde och deklarera att ÖB:s skäl enbart handlade om hur Brännström uttryckt sig i medierna.

Det är svårt att skratta åt det här. Sverige befinner sig i en utsatt säkerhetspolitisk situation. Försvarsmakten behöver rustas upp väsentligt för att leva upp till den nivå som politikerna har beställt, 180 miljarder kronor mer enbart i materiel till 2030.

Men ingen försvarsmateriel i världen hjälper om den svenska försvarsledningen uppträder som amatörer och serverar en potentiell fiende precis vad denne vill ha: en försvarsmakt som strider internt och tar till sprit och sex som vapen. Sådana kombinationer brukar främmande makt drömma om att kunna utnyttja för utpressningssituationer. Nu gör den svenska försvarsmakten jobbet åt dem.