Ledare

Hon fick rätt till slut

Ledare
Nu blir hennes en gång kontroversiella förslag regeringspolitik.
Foto:

Den tidigare integrationsministern Nyamko Sabuni blev anklagad för att ”fiska i grumliga vatten”. I dag låter det annorlunda. Debatten har tvärvänt.

”’Stäng gränserna, stäng gränserna’! Den tycker jag var skrämmande. Om vi så lätt kan gå från att säga ’fy på dig som vill prata nivåer’ till att faktiskt snabbt stänga gränser, då inser man att, också i en demokrati, så är det farligt att inte hantera problem när de uppstår.”

Så säger Nyamko Sabuni, tidigare integrationsminister, i SVT:s dokumentär ”Tvärvändningen” av journalisten Pontus Mattsson. Filmen går igenom svensk flyktingdebatt från 1970-talet och framåt.

Dokumentären visar ett intressant drag i den svenska politiska kulturen. Sverige vill så mycket. Vi vill vara ett föregångsland. Vi ska vara bättre än alla andra. Det finns onda krafter som måste hållas tillbaka, och politiken måste göra allt för att inte legitimera de som säger emot. Frågan om ”vilket land vi vill vara” är central.

Just vikten av att värna en självbild som politikerna är bekväma med lyfts fram av många i programmet, däribland Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca.

Resultatet: en politik som gick från öppna hjärtan till en betydligt stramare linje. Tidigare konsensus om att Sverige har råd att ta emot ett mycket stort antal flyktingar byttes mot uppfattningen att invandringen för med sig allvarliga problem. De migranter som lockats hit av generösa asylregler får ta smällen för att den svenska självbilden inte var anpassad efter verkligheten.

Grundproblemet i detta är den svenska konsensuskulturen. Vi svenskar tycker om att hålla med varandra. Åsiktshomogenitet blir en form av gemenskap. Den som inte håller med resten av gruppen betraktas med missaktning, eftersom det förstör känslan av ett starkt ”vi”.

Att det är så blir extra tydligt i känsliga frågor som migration. Just invandringsfrågan betraktades länge som någonting mer än ett politikområde. En generös flyktingpolitik skulle avspegla vilka ”vi är”. Kritiserade man den förda migrationspolitiken tog man nästan avstånd från Sverige.

Detta kulturella särdrag har många positiva aspekter, som att det blir enklare att nå långsiktiga överenskommelser över partigränserna. Strävan efter konsensus gör att det blir lättare att fatta politiska beslut. Men en för stor intolerans mot avvikande åsikter leder också till en likriktning och att viktiga perspektiv inte får utrymme.

”Men vadå, man får ju säga vad man vill”. Så lyder en vanlig invändning från personer som tycker att allt tal om en ”åsiktskorridor” är struntprat. Och självklart har det alltid varit möjligt att kritisera invandringspolitiken. Men att man rent legalt har rätt att yttra sig säger ingenting om den politiska kulturen. Åsiktskorridoren handlar snarare om att vissa uppfattningar inte bemöts i sak, utan i stället recenseras.

Att Nyamko Sabuni blev anklagad för att fiska i grumliga vatten, i stället för att bli bemött i sak, när hon ville minska möjligheten för nyanlända att ta ut retroaktiv föräldraförsäkring är ett bra exempel på detta.

Nu är hennes förslag socialdemokratisk regeringspolitik. Det svänger snabbt ibland.