Ledare

Ge mer till bra skolor

Ledare ,
Har siktet inställt på friskolorna.
Foto:

Stimulera de välfungerande skolorna att expandera. Stäng de dåliga.

Artikeln publicerades 21 april 2017.

Regeringens främsta skolpolitiska insats har hittills handlat om att försvåra verksamheten för ekonomiskt välskötta friskolor. Senast understruket på Socialdemokraternas partikongress, låt vara med en formulering värdigt luddet i en torktumlare: ”Det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”.

Om skolorna är bra eller dåliga är helt oväsentligt, enligt denna politiska idé. Det viktiga är uppenbarligen att retoriken är hård och att väljarna får intrycket av att det finns ett rakt samband mellan att ha god ekonomisk kontroll och att barnens undervisning blir lidande.

Friskolor beskylls för mycket. Om allt elände stämmer borde det leda till en spiral av missnöjda lärare, usla resultat och föräldrar som för allt i världen inte vill sätta sina barn i skolor där ungarna inte får lära sig något.

Nu tycks det ju inte vara så. Kvalificerade lärare vill självfallet ha en arbetsgivare som ger dem möjlighet att ägna sig åt det som de är tänkta att göra: undervisa. Många friskolor erbjuder lärarna just det. Och flera av friskolorna är så populära att köerna är långa och föräldrar är snabba på att skriva upp sina barn i dem. Ibland så fort de är födda.

Den av regeringen tillsatta Skolkommissionen föreslår nu att lottning ska kunna användas för att placera barn i skolor där platserna är färre än antalet sökande. Det ska gälla även i kommunala skolor där närhetsprincipen samtidigt urholkas. Man ska, från årskurs sju, inte längre ha absolut förtur till den skola som ligger närmast hemmet. Istället vill Skolkommissionen ha ett system för gemensam antagning till skolorna. Detta i kombination med att alla vårdnadshavare ska få ett tydligt erbjudande om att aktivt välja skola.

Att kommunerna tvingas bli bättre på att upplysa om skolvalet är bra. Det tydliggör vad skolpengssystemet innebär, att det i grunden är en möjlighet för föräldrar och barn att finna alternativ till den närmaste kommunala skolan.

Svårare är det att hantera det faktum att vissa skolor är populärare än andra. Att hitta ett rättvist system för skolor som har färre platser än sökande är omöjligt.

Närhetsprincip och syskonförtur är två rimliga urvalsprinciper. Att urholka dem är tveksamt. Men att föräldrar ställer sina barn i kö redan på spädbarnsstadiet är inte heller någon förträfflig metod. Det gör det svårt för den som flyttar till en ny kommun att komma in på önskad skola. Skolkommissionen har därför en poäng i att lotteri är ett möjligt instrument om fler söker till en skola än vad det finns platser för. Men det kommer inte utan nackdelar.

Bättre vore i stället att lägga energin på att uppmuntra de skolor, de pedagogiska modeller och de organisationer som har visat sig fungera – få dem att erbjuda fler platser och expandera sin verksamhet. Att kalla friskolor för vinstjägare och göra det till huvudsaklig stridsfråga bidrar inte till det, tvärtom. Klok användning av skattepengar är att lägga dem på verksamheter som har visat sig fungera. Betala dem som klarar av sitt uppdrag.

Elever som kräver extra resurser – om det så är på grund av funktionshinder, sociala omständigheter eller för att de är särskilt begåvade – ska skolor uppmuntras att ta emot. De skolor och lärare som lyckas ska få extra betalt för det.

Omvänt är det ett grundläggande feltänk att ösa in mer pengar till de verksamheter som har visat sig fungera uselt. Ska nya resurser skjutas till måste det ske med hårda krav på förändring. Ytterst är det bättre att lägga ner de skolor, oavsett driftsform, som misslyckas år efter år.

Men regeringen väljer ändå att ha ”stopp för vinstjakt” som främsta mål. Det kan man kalla mycket. Men någon skolpolitik är det sannerligen inte.