Annons
Ledare

Frihet kräver stark stat

Det är inte bara Alliansen som har gått sönder. Hela den svenska självbilden har kraschat. Det är dags för en läkande debatt om hur friheten bäst försvaras.
Ledare • Publicerad 1 mars 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Trygghetssymbol?
Trygghetssymbol?Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att borgerlighetens allians sprack har inte undgått någon. Den utlösande faktorn var förhållandet till Sverigedemokraterna, och många förundras nu över hur politiska vänner kunde bli ovänner så snabbt. Det är dock inte bara borgerligheten som har spruckit. Socialdemokraterna har förlorat greppet om klassiska arbetarstäder när väljarna har gått till SD. Dessutom är S och LO på väg in i akut parterapi.

Det är lätt att förklara sprickorna inom de gamla blocken som en kamp mellan frihetliga och auktoritära krafter, populärt illustrerat av statsvetare och ledarskribenter med den så kallade GAL-TAN-skalan. Den antyder att de som tror på nationalstaten som grunden för demokrati, välfärdssystem, och gemensamt skydd mot inre och yttre hot är auktoritärt lagda medan de som tror på en upplöst nationalstat, avskaffade gränser och polisfri tillvaro är frihetligt lagda. I själva verket är förutsättningen för friheterna en stark stat. Linjen går snarare mellan den stat som skyddar sig mot medborgarna (tänk Kina, DDR) och den stat som skyddar medborgarna från yttre och inre hot (tänk de länder där politiska satirteckningar är välkomna).

Annons

Demokratins starkaste fundament är att den stora massan kan uppfatta förändringar i samhället tidigare än en liten skara beslutsfattare gör. De röster som av många professionella opinionsbildare uppfattas som en önskan om ett mer auktoritärt samhälle, bör i minst lika hög grad betraktas som en ängslan över att staten sedan flera decennier har sviktat i sin roll som beskyddare.

Att säkerhetständstickans, trepunktsbältets, föräldraförsäkringens och trygghetens hemvist på jorden, Sverige, kom att hysa den i förhållande till befolkningen näst största andelen IS-terrorister inom EU (Belgien har störst andel) måste betraktas som ett kapitalt misslyckande för svensk migrations-, integrations- och säkerhetspolitik. Detta har varit känt i flera år men först när IS kalifat ser ut att falla och landsförrädarna och terroristerna gråter ut i intervjuer för att få komma tillbaka till Sverige står regering och riksdag redo att stifta lagar mot samröre med terroristorganisationer. Det är alltför sent och ingen vet egentligen hur de nu aktuella terroristerna ska kunna dömas för något brott. Det beror delvis på att detta inte är vad Sverige är byggt för. Lagar, poliser, åklagare och domstolar är konstruerade för att hantera individuella brottslingar – inte hundratals anhängare till en terrororganisation med statsbildningsambitioner.

Hoten är inte isolerade till terrorister som åkt från Sverige för att delta i bildandet av ett islamistiskt kalifat. Extremisterna utgör ett ständigt hot mot sina grannar i utanförskapsområdena, de som kommit till Sverige för att slippa undan förtrycket. Vi har dessutom haft flera terroristattacker i Sverige. Dådet på Drottninggatan 2017 är det värsta som genomförts, men redan i december 2010 kunde en stor mängd människor ha dött i samma delar av centrala Stockholm när en islamistisk terrorist sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln. Samtidigt gynnas också andra extrema krafter när staten sviktar. Att det finns nationalextrema krafter som är beredda till terrordåd i Norden vet vi, Anders Behring Breivik mördade i en välplanerad terroristaktion över 70 personer, de flesta barn och ungdomar, och Anton Lundin Pettersson högg ihjäl tre personer, ett barn, på en skola i Trollhättan.

Förklaringsfaktorerna till att Sverige blev en plantskola för islamistiska terrorister är flera. En del handlar om extremister som tagit sina värderingar med sig till Sverige. Men även unga människor födda i Sverige, uppvuxna i svenska förorter och med svensk skola i Kånken-ryggsäcken har anslutit sig till IS. I några enstaka fall har även personer med svenska föräldrar och svenska namn åkt för att bli en del av IS. Att extremismen vuxit först och främst i städernas utanförskapsområden borde inte förvåna någon, redan för 20-30 år sedan var tecknen på allvarligt utanförskap och misslyckade mångfaldsambitioner tydliga. Det högst tveksamt om svensk skola, socialtjänst, polis et cetera har fått drastiskt förändrade förutsättningar att vända den trenden de kommande åren. Det bör politiker som nu fattar beslut om allt från migrationspolitik till skolpolitik vara medvetna om.

Vi kan hoppas och tro att saker ordnar sig och blir bättre av sig självt. Men det är en vågad strategi. Att gamla politiska allianser splittras är ett litet bekymmer i sammanhanget. Just nu är många upptagna av att klistra epitet på varandra, för att markera avstånd och placera sig själv i ett bättre fack. Låt oss hoppas att den fasen går över och att det nyöppnade såret istället snart blir en start på en ny läkningsprocess.

Ska Sverige vara en frihetlig och trygg plats på jorden, med förmåga att skydda sina egna medborgare och ta emot människor som flyr från förtryck, måste varje medborgare och politiker se bakåt och lära sig av vad som gick fel. För det är inte väljarnas reaktion som är konstig – de har bara pekat på en öm punkt.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons