Ledare

Fossilfrihet före grönrosa drömmar

Ledare Artikeln publicerades

Precis som de tre partiledarna för M, KD och L skriver på DN Debatt bör målet om hundra procent förnybart ersättas med ett mål om fossilfrihet, och om att skruva på elmarknaden på ett sätt som gör att kärnkraften kan få betalt för sin pålitlighet och förmåga att balansera upp produktionen.

Sverige behöver en ny energiöverenskommelse. Det skriver partiledarna Ulf Kristersson (M), Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) på DN Debatt (den 28 november). Och de har rätt. Dels för att energiöverenskommelsen mellan fem partier 2016 på många sätt är överspelad, genom att de flesta förslag i den är genomförda.

Men framför allt för att en av de punkter som återstår riskerar att styra energipolitiken helt fel: målet om ett 100 procent förnybart energisystem år 2040.

Det var ett dåligt mål redan när det sattes, vilket var skälet till att Liberalerna ställde sig utanför uppgörelsen. Exakt hur dåligt har dock blivit allt tydligare i takt med att Tysklands problem blivit uppenbara. Ambitionen att låta sol- och vindkraft ersätta kärn- och kolkraft har inte bara fördröjt landets klimatomställning på ett extremt olyckligt vis, utan också skapat stora problem med periodvis höga elpriser och väderberoende obalanser i produktionen. Allt till ett mycket högt pris.

Med nuvarande inriktning riskerar Sverige att gå samma väg. Ett pålitligt, prisvärt och nästan helt fossilfritt energisystem riskerar att bli svängigt, och beroende både av väder och av delvis fossil import – dessutom i ett läge när vi behöver mer el vid specifika tillfällen, snarare än mindre.

De senaste årens utveckling av de förnybara energislagen har varit fantastisk, och kommer att bidra enormt till klimatomställningen över hela världen. Men de behöver kompletteras av baskraft. Och kärnkraften är den enda skalbara källan till sådan baskraft.

Kärnkraften måste således värnas. Det bör inte, och behöver inte, ske genom några riktade subventioner. Den befintliga kärnkraften är redan idag lönsam, vilket illustreras av att statliga Vattenfall överväger möjligheten att livstidsförlänga sina reaktorer, och att Uniper till och med överväger nybyggnad (SVT 24/11).

Precis som de tre partiledarna skriver handlar det snarare om att ersätta målet om förnybarhet med ett mål om fossilfrihet, och om att skruva på elmarknaden på ett sätt som gör att kärnkraften kan få betalt för sin pålitlighet och förmåga att balansera upp produktionen.

Det är inte de enda åtgärderna som behövs i energipolitiken, men det är de viktigaste. Det skulle ge kärnkraften långsiktiga förutsättningar, göra energimarknaden mer rättvis och sätta klimatomställningen i första rummet, istället för grönrosa drömmar om ett elsystem med bara sol och vind.