Ledare

Folkhemmets sprängkraft

Ledare ,
Juniavtalet.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Juniavtalet.

Politikerna varnar för extremismen. De har bäddat för den.

I riksdagens sista partiledardebatt inför sommarlovet gjorde statsminister Stefan Löfven en resa tillbaka till 1920-talet. Löfven är stolt över det socialdemokratiska arvet, folkhemmet byggde bort klassamhället och nu är det dags att göra om samma resa igen. Jimmie Åkesson hävdade att Stefan Löfven inte förstått vare sig folkhemmet eller Per Albin Hansson. Per Bolund, som färskt grönt språkrör en ny röst i partiledardebatten, lade sin energi på klimatfrågan.Partiet som grundades på att avskaffa kärnkraften tror sig nu kunna förklara hur de globala utsläppen av koldioxid ska minska. Ebba Busch Thor ville tala sjukvård, men fick ägna replikerna åt att upprepa att hon står bakom aborträtten och inte tänker ändra sig. Ulf Kristersson gladdes åt Sveriges starka företag men oroades över elbristen. Annie Lööf vecklade in sig i ett resonemang om skatten på diesel och klimatutsläpp som för lyssnaren var svårt att veckla ut. Jonas Sjöstedt konsumentupplyste om att villaägarna är rika och att han själv är socialist. Jan Björklund tackade partiledarkollegorna och avtackades tillbaka.

Ett par timmars tågresa från Stockholm pågick samtidigt en stor polisinsats i Linköping. På det gamla regementet, i dag omvandlat till bostads- och myndighetsområdet Garnisonen, hade någon placerat ett föremål med utstickande sladdar. Efter det nyligen inträffade bombdådet som orsakade omfattande skador på flera hyreshus i Linköping var spänningen stor. Dagis utrymdes, tingsrättsförhandlingar och operationer ställdes in och polisen satte in alla tillgängliga resurser. Det kostar i pengar och det orsakar stor oro hos invånarna. Den som ser bilderna efter sprängningen vid hyreshuset förstår att oron inte är obefogad. När polisen i en annan stad där sprängdåd hör till vardagen – Malmö – på en presskonferens säger att "Jobbar man inte i fel bransch ska man känna sig trygg i Malmö" är det menat att förklara att den grova brottsligheten har sina interna uppgörelser, den vanliga medborgaren kan ta det lugnt.

Den vanliga medborgaren funderar sannolikt längre än så. Att man inte påverkas av brottsligheten är inte sant. Den grova brottsligheten är närvarande på flera sätt i stora delar av samhället. Inte bara genom att den faktiskt dödar även utanför gängen – som den åttaårige pojken i Göteborg 2016 – utan också för att den i vardagen påverkar många. Den äter sig in i socialförsäkringssystem, i företagsamhet, i bostadsrättsföreningar, i ideella organisationer. Och så sprängs hyreshus.

Det går inte längre att tala om alarmism. Man måste ha väl åtsittande skygglappar, rentav heltäckande ögonlappar för att inte se att den svenska grundtryggheten är skadad. Det betyder inte att hela samhället har slutat att fungera, inte heller att tilltron människor emellan är borta eller att vården har kapsejsat fullständigt. Men det betyder att det som har gjort Sverige starkt långsamt eroderar.

Flera av partiledarna har varit med länge. De har ägnat mycket energi åt att ta avstånd från missnöjesyttringar, mindre åt att rannsaka den egna politiska passivitet som ligger bakom. När de lämnar talarstolen och blickar ut mot sprängda bostäder i Linköping och Malmö kan de alltid fråga sig: ”Vem kan ha ställt till det så här med det gamla folkhemmet?”