Ledare

Fi hotar öppenheten

Ledare Artikeln publicerades
Feministisk Initiativs valkonferens och extra kongress på Moriskan i Malmö. Gudrun Schyman och Gita Nabavi.
Foto: Emil Langvad/TT
Feministisk Initiativs valkonferens och extra kongress på Moriskan i Malmö. Gudrun Schyman och Gita Nabavi.

Ytterkantsföreträdarna i invandringsfrågan är båda ett hot mot ett öppet och välkomnande Sverige.

Feministiskt initiativ fick en ny partiledare i helgen, Gita Nabavi. I en intervju med SVT fick Nabavi frågan om Fi:s invandringspolitik. Nabavi förklarade vad partiet strävar efter: ”Helst skulle jag se att vi har helt öppna gränser. Att ingen skulle utvisas. Vi jobbar ju åt det hållet.”

Nabavi fick en aggressiv motfråga från reportern Pontus Mattsson: ”Men hur med brottslingar, mördare, Akilov?”

Gita Nabavi svarade från hjärtat: ”Men i sånt fall kanske vi skulle utvisa alla som begår brott, alla som mördar. Vart skulle de hamna i så fall?”

Nabavis utgångspunkt är rätten att röra sig fritt. Det är sympatiskt. Det är lätt att argumentera för att människor ska få bo var de vill, gränser är ändå bara mänskliga påfund.

Men nu är det så att alla de rättesnören vi brukar hålla oss i är just mänskliga påfund; det gäller all juridik och internationella konventioner. Det mesta av det vi känner som rättsstat, demokrati och gemensam välfärd är dessutom byggt kring den konstruerade nationalstaten.

Den aningslösa ytterkantspositionen i invandringsfrågan som Fi och Gita Nabavi representerar utgör i själva verket ett hot mot Sveriges möjlighet att förbli ett öppet och tolerant land. Det blir en nidbild som motståndarna på den rakt motsatta sidan kan använda som argument för sin sak.

Även om man väljer att filtrera Nabavis ord och ursäkta dem för att inte vara genomtänkta, förefaller det vara lång väg till insikten om varför vi faktiskt har gränser. I själva verket är ett strikt och tydligt regelverk en förutsättning för att vara öppen både vad gäller flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring.

Att värna gränsen handlar om att skydda medborgarna. Det gäller oavsett om det rör att möta ett väpnat angrepp från en annan makt eller att förhindra terrorister, mördare och våldtäktsmän från att komma in i landet.

Att exportera egna brottsliga medborgare är däremot sällan görligt, därför får man vackert behålla dem – även om Nabavis retoriska fråga på den punkten säkert skulle attrahera en del som i övrigt tar skarpt avstånd från hennes partis invandringspolitik.

Låt oss ta ett exempel på varför öppenhet inte får förbytas i blind naivitet. Att ta emot flyktingar från krigets Syrien är en humanitär åtgärd av högsta vikt. Men med krigen kommer också krigsbrottslingar.

I helgen rapporterade DN om ett rekordstort antal anmälda till polisens särskilda grupp för utredning av krigsbrott. 2017 tog gruppen emot 79 anmälningar, många med koppling till Syrien eller Irak. Migrationsverket har specialutbildat ett tjugotal handläggare som ska kunna spåra misstänkta krigsförbrytare under intervjuer i asylhandläggningen, 52 av de anmälda fallen kom den vägen.

Att vara säker på att den som söker asyl verkligen är den person vederbörande säger sig vara är en avgörande punkt för en fungerande flyktingmottagning och integration.

Att vara beredd på hur etniska, religiösa och kulturella konflikter mellan olika grupper ser ut är en annan.

God kontroll är själva förutsättningen för att familjer med verkligt skyddsbehov ska kunna känna sig trygga i sitt nya hemland.

Klarar samhället inte av att hantera de motsättningarna, och göra klart för allmänheten att de som får stanna i landet verkligen är rätt personer, urgröps förtroendet för förmågan att integrera nya människor i det svenska samhället.

Då kan man vara säker på att motståndet mot invandring i stort ökar och att tvivel uppstår på om staten kan leverera den välfärd och säkerhet som svensken betalar dyrt för via skattsedeln.

Den stora faran är inte att rasisterna lyckas övertyga fler att bli rasister, det är en kraftigt överdriven rädsla med manus från 1930-talet. Den överhängande risken är att människor tvivlar på att de som bestämmer vet vad de gör och har kontroll över situationen. När allt kommer omkring gillar de flesta en trygg och stabil nationell välfärdsstat och ett välfungerande rättssamhälle.

Feministiskt initiativs partiledares aningslöshet spolar bort värdet av medborgarskapet och nationalstaten.

Mot bakgrund av FI:s ekonomiska politik, som bygger på att staten ska beskatta medborgarna extremt hårt och sedan fördela och försörja alla, nya och gamla, på en hög nivå är det en helt omöjlig kombination.

Och för den som förespråkar ett öppet Sverige gör dess företrädare mer skada än nytta.