Facebook är inte demokratins slutstation
Sedan tidigare har bland annat New York Times rapporterat om att företaget, som var en av nyckelaktörerna i Donald Trumps presidentkampanj, använt otillåten data rörande 50 miljoner användare på Facebook för att påverka amerikanska väljare.
Facebook stod dock redan innan avslöjanden om dataläckage till Cambridge Analytica i centrum för flera komplicerade diskussioner om centrala demokratiska institutioner. Det senaste året har granskningar visat att Facebook både tjänat pengar på och varit passiva inför desinformationskampanjer och falska nyheter från bland annat ryska “trollfabriker”. Många har också påpekat att det sociala nätverkets dominans gjort att traditionella nyhetsmedier blivit helt beroende av Facebooks algoritmer. Därmed har medier världen över ekonomiskt hamnat i händerna på ett amerikanskt jätteföretag.
Till det kan man addera Facebooks eget annonsnätverk, som i stor utsträckning används till så kallade “dark ads”, det vill säga annonser som bara är synliga för den som valts ut som målgrupp. Det är en vanlig marknadsföringsmetod som i sig inte behöver vara särskilt problematisk, men som använts på tvivelaktiga sätt i politiska kampanjer.
Sammantaget visar skandalen kring Cambridge Analytica och diskussionerna om Facebooks roll i det nya medielandskap som digitaliseringen fört med sig. Där finns många möjligheter och fördelar, men lika mycket faror och hot, när ljusskygga krafter använder sig av krafterna i systemen.
De braskande rubrikerna om att demokratin är hotad i sina grundvalar är dock överdrivna, och de som nu ropar på lagstiftning mot falska nyheter, förbud mot dark ads och uppdelning av stora internetjättar förivrar sig.
Det som behövs är snarare sunda principer för ett digitalt samhälle. En sådan är att kraven på de företag som hanterar våra personliga data måste öka. Det är inte rimligt att, som Facebook, i två års tid känna till att miljoner användares data kommit på villovägar utan att informera om det.
Företag som agerar annonsplattformar, som Facebook och Google, behöver också bli mer transparenta. Det måste gå att se och granska vilka annonser och budskap som riktas mot vilka, utan att vara en del av målgruppen själv. Som Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet (21/3) är det inte konstigare än att matproducenter behöver underkasta sig Livsmedelsverkets inspektioner.
Men bortom grundläggande konsumentskydd och transparens bör inte staten lägga sig i för mycket – varken med satsningar mot “fake news” eller inskränkningar av yttrande- och tryckfriheten. Så länge aktörer som Cambridge Analytica granskas ska nog demokratin överleva även denna gång.
