Ledare

Ett EU på medborgarnas villkor

Ledare Artikeln publicerades
Emmanuel Macron vill bli Angela Merkels arvtagare i Europa.
Foto: Kamil Zihnioglu
Emmanuel Macron vill bli Angela Merkels arvtagare i Europa.

Om viktiga medlemmar vill lämna klubben är det dags att fundera över vilket värde den ger för årsavgiften.

Frankrikes president Emmanuel Macron skrev tidigare i veckan en debattartikel som publicerades i ett stort antal europeiska tidningar, däribland Dagens Nyheter. Den franske presidenten ger intryck av att tala direkt till folket: ”Medborgare i Europa, när jag nu tar mig friheten att vända mig direkt till er, är det inte bara med anledning av vår gemensamma historia och våra värderingar. Det beror på att läget är akut.”

Han kallar till ”Konferens för Europa” som ska ”ta med medborgarpaneler, höra universitetslärare, arbetsmarknadsparter, representanter för religiösa och andliga samfund”.

Men någon handskakningsturné till Grycksbo eller ens Glemmingebro lär den franske presidenten inte ha på schemat. Den storvulna tonen får till och med en lätt touch av pekoral i den svenska översättningen: ”Vi har nu nått en tidpunkt som är avgörande för vår kontinent, när vi tillsammans måste både politiskt och kulturellt skapa formerna för vår civilisation på nytt i en föränderlig värld.” och ”Hur kan vi se våra barn i ansiktet, om vi inte minskar vår klimatpåverkan?”

I själva verket talar Emmanuel Macron till politiker och andra beslutsfattare runt om i Europa. Macron vill marknadsföra sig som det nya EU:s starke man, i en lucka när Angela Merkel träder tillbaka samtidigt som Tyskland har drabbats av samma politiska splittring som andra länder i Europa.

Macrons svar är ett EU som står för mer av allt: reglering av vad som får sägas och inte sägas på nätet, gemensam asylbyrå, EU-försvar, förbud mot företag som ”skadar våra strategiska intressen och våra grundläggande värderingar”, EU-gemensam minimilön, socialt skydd och så vidare.

Det betyder i praktiken att mer överförs från nationellt beslutsfattande och nationella modeller – som den svenska för arbetsmarknaden – till europeisk nivå. Det är svårt att inse hur just en sådan vision ska genomföras den kommande mandatperioden när medborgarna, inte bara i form av Brexitomröstningar utan också i nationella val, visat i valbåsen att de inte är övertygade om de traditionella partierna och deras företrädares hittillsvarande linje att minska nationernas betydelse. Även den som helt eller delvis skriver under på Macrons Europatankar måste inse att om det ska ske för medborgarnas skull behöver också en majoritet av dem vilja vara med på resan. Dit är det långt i dag, distansen till ”Bryssel” är påtaglig och dess byråkratis uppbyggnad är mycket diffus för medborgarna.

Den franska presidenten är övertygad om att det var de falska argumenten som förde britterna bakom ljuset och gjorde att de röstade som de gjorde om Brexit. Det är också något som präglar de ledande politikerna och byråkraterna i EU-kommissionen och EU-parlamentet. Den svåra insikten att EU:s institutioner och företrädare under många år har misslyckats med att övertyga medlemsstaternas invånare om det djupa samarbetets förträfflighet har kommit väl sent till dem. Ryska troll och Nigel Farage må vara giftiga propagandister, men EU:s makthavare har knappast saknat resurser för att nå ut med om hur de gjort nytta för sin uppdragsgivare: EU:s invånare.

Att Storbritanniens premiärminister Theresa May har att manövrera och balansera i en nära nog omöjlig politisk miljö där nya skiljelinjer dras mellan gamla politiska motståndare och medspelare är tydligt. Men från EU:s sida har fokus mest legat på att britterna inte ska få plocka de godaste pralinerna ur godisskålen utan att betala för det.

På tisdag är det tänkt att det brittiska parlamentet återigen ska rösta om ett utträdesavtal, Theresa May försöker desperat i sista stund få med något hem som kan locka hennes egna att rösta för. Att britterna är förlorare oavsett hur Brexit till slut faller ut är egentligen inget förhandlingskort av värde. EU som helhet är definitivt också en förlorare på att en av större medlemsländerna på ett eller annat sätt kommer att hamna utanför (om inte en ny omröstning eller dylikt vänder upp och ned på allt). EU blir svagare på alla fronter. Som förhandlingspartner mot andra förlorar EU kraft och den egna inre marknaden krymper och blir en sämre plats att utvecklas på för alla europeiska företag. Om Macrons antydningar att genom protektionistiska defensiva åtgärder ”gå in för en europeisk preferens i strategiska industrier och offentliga upphandlingar” får större genomslag riskerar det att snarare hämma innovationskraft och långsiktig konkurrenskraft i små handelsberoende länder – som Sverige.

I stället för Emmanuels Macrons storslagna vision bör EU som helhet backa ett par steg för att se på vilka områden man gör störst konkret nytta för sina medlemsstater och dess medborgare. EU ska vara en klubb som är eftertraktad att vara medlem i, inte en som är omöjlig att gå ur. Det om något borde man lära sig av Brexit.