Ledare

En kärnexplosiv duo

Ledare Artikeln publicerades
Vem leker med vem?
Foto: Pablo Martinez Monsivais
Vem leker med vem?

När Donald Trump möter Vladimir Putin i Helsingfors kan det ha avgörande betydelse för säkerheten i hela Östersjöområdet.

Finlands historia har alltid präglats av stormakter. På det viset är Helsingfors den perfekta symboliska platsen för mötet mellan de två stora kärnvapenmakternas presidenter. Efter Sovjetunionens fall såg det ut som att Finland kunde andas ut, men drygt hundra år in på den självständiga republikens existens är säkerhetsläget åter spänt runt Östersjön. Krasst har Finland inte heller 2018 sitt öde i egna händer.

Finland upphörde att vara en del av Sverige när den östra rikshalvan förlorades till Ryssland 1809. Numera är de finska grannarna på andra sidan Bottniska viken en allt viktigare allierad för att försvara de fria staterna vid Östersjön. Det ömsesidiga beroendet är stort – men inte ens tillsammans är Finland och Sverige kapabelt att försvara sin självständighet om det skulle hetta till på allvar.

Återigen är det en auktoritär rysk regim som utgör det reella hotet, i första hand mot de baltiska Natostaterna i vår direkta närhet. I en sådan konflikt kan inte Finland och Sverige stå neutrala. Ett ryskt militärt angrepp mot exempelvis Lettland ska inte lättvindigt avfärdas, för Putin kan det mycket väl snarast handla om en matematisk kalkyl för vad som är möjligt när det kommer till att återupprätta den forna stormakten. Att annektera Krim gick bra, Nato, EU och USA lät det ske, ingripandet inskränkte sig till ord och ekonomiska sanktioner. Med Natoskydd i ryggen har Lettland en helt annan position än Ukraina. Men Trumps hårdare attityd mot sina Natoallierade, där Trump hela tiden sänder signaler om att ingen ska ta USA:s Nato-solidaritet för given om de inte betalar mer, har visserligen fått effekten att medlemmarna lovar att öka de militära anslagen. Men samtidigt medför Trumps agerande att Putin kan höra en knakande spricka vidgas i Natosamarbetet.

Donald Trump sa på den inledande presskonferensen i Helsingfors att han och Vladimir Putin ansvarar för 90 procent av kärnvapnen i världen och tillade att världen nu vill att det två makterna ska komma överens, och att det är en bra sak. Det förefaller ju vara helt rimligt: fred, vänskap och nedrustning är vad alla önskar. Gudrun Schyman kunde inte ha sagt det bättre.

Men så kommer verkligheten i vägen. Traditionell diplomati har hamnat i bakgrunden för Trumps Twitterpolitik, som han tar med sig även när han lämnar tangentbordet. Om det är en tillgång eller en belastning i relationen till obskyra maffiaregimer som Nordkoreas eller hårdföra auktoritära stater som Putins Ryssland får framtiden utvisa. Men en överhängande risk är att när Trump tror sig leka med Putin så är det egentligen omvänt förhållande som råder. Att den senare har medverkat till att den förste sitter där han sitter är skäl nog för att fundera över maktförhållandet dem emellan.

Att Vladimir Putin inte bara rustar för krig utan också befinner sig i militär konflikt med grannlandet Ukraina är ännu ett skäl till oro. Att Putin är övertygande och köpstark nog att få arrangera de allra största internationella idrottsliga evenemangen visar hans regims styrka, då ett skickligt genomfört stormästerskap skapar både intern gemenskap och förbättrar bilden av Ryssland utomlands. Inte ens att Pussy Riots stormade VM-finalen i fotboll lär ha skadat Putins propagandaseger.

Finland och Sverige är i allt utom medlemskorten militärt integrerade i Nato. Militäralliansen är i själva verket garanten för freden i hela Östersjöregionen. I ett sådant läge är det inte helt tryggt att en amerikansk president tror sig övertygad om att kunna hantera Vladimir Putin på samma sätt som sina affärsrelationer: med snabba infall av omväxlande hot och smicker.