Ledare

En akademis bruna arv

Ledare Artikeln publicerades
Oskyldigt vitt?
Foto:JOHAN NILSSON
Oskyldigt vitt?

Extremnationalismen i Skåne kopplas gärna till de mellanskånska bondebygderna. Men Lunds universitets historia är lika grumlig. Här började också SD:s resa mot riksdagen.

”Efter ett par dagar i Lunds akademiska källarregioner kommer jag upp med en däven doft av yllekostymer, kokkaffe, sur piprök och en adrenalinmättad svett i näsborrarna.”

Per Svensson, till vardags kulturskribent på Sydsvenskan, beskriver bäst med egen penna syftet med boken Vasakärven och järnröret (Weyler förlag). Meningen ska tolkas metaforiskt. Akademin är inte bara upplysningens plats. Det är också där de mest folkföraktande ideologierna hissats under intellektuell flagg. Att det är marxismen som i huvudsak är representerad i den akademiska världens högre skikt är Svensson väl medveten om. Men denna gång handlar saken om Sverigedemokraterna. Därför tar boken främst ett grepp om nationalismen och nationalsocialismen och dess plats i den lundensiska historien.

Per Svensson börjar i skiftet mellan det förra och nuvarande seklet. Det var då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson – numera sjukskriven partiledare, respektive vikarierande partiledare för SD – träffades i studentvärlden. Krogen Rauhrackel är välbekant för mången gammal lundastudent med smak för schnitzel och öl. Att det var ett av favorithaken för polarna i Nationaldemokratiska studentföreningen, Åkessons och Karlssons organisation, har journalisten Niklas Orrenius beskrivit i sina reportage om SD:s bakgrundshistoria. Försöken att skapa en egen tradition för att hedra Karl XII – detta var några år efter att Lund skakades av hårda kravaller varje 30 november – med diktläsning och glöggservering är också en känd detalj för den som kan sin SD-historia.

Med det som startpunkt fortsätter Svensson att gräva i de nationalistiska och nationalsocialistiska traditionerna i lärdomsstaden. ”Var det en slump att Sverigedemokraterna inledde sin marsch mot riksdagen just i Lund?”

I arkiven sipprar de unkna dofterna sig loss från mikrofilmerna. Den famösa omröstningen i studentkåren om ”judeimporten”, i mars 1939 är ett lågvattenmärke. Den slutade med att en klar majoritet röstade emot att ett mindre antal judiska läkare skulle få komma till Sverige. Avslutningen på resolutionen löd: ”I anslutning härtill vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”

Det här var i en tid när universitetsstudier var något exklusivt. Antalet studenter i Lund var runt 2 500. De privilegierade – nästan uteslutande unga män – hade nära kopplingar till akademins, näringslivets och politikens toppar.

Sympatierna för Hitler och nazismen dog inte med krigsutbrottet. Historikern Sverker Oredsson gav i mitten av 1990-talet ut skriften Lunds universitet under andra världskriget, i vilken han redogjorde för Lundaakademikernas förhållanden till storpolitiken.

Litteraturprofessorn Fredrik Böök hörde till de mest Hitlerentusiastiska och den 4 oktober 1940 höll han tal till studenterna med budskapet att ”tro på stormens herre”.

Per Svensson vill beskriva hur chefs-ideologen och vikarierande partiledaren Mattias Karlssons i sin eftervalsanalys i samband med vårens EU-val slår en båge ”mellan ett brunt 30-tal och ett blågult 2010-tal, mellan Akademiska Föreningen i Lund 1939 och riksdagshuset i Stockholm 2014”.

Det finns enskilda familjenamn som går genom historien, det finns traditioner av obehagligt slag som kommer och går. Men någon obruten rak linje mellan den gamla lundensiska nazismen och Sverigedemokraterna handlar det knappast om.

En allt för enkel efterhandsdramaturgi riskerar medföra att mer väsentliga nutida orsaker till Sverigedemokraternas framgångar blir en bisak i analysen.

Ändå är Per Svenssons bok viktig. Den pekar på att bildning inte med nödvändighet är lika med humanistiska värderingar.

Sverigedemokraterna har inte någon motsvarighet till Jan Myrdal eller Roy Andersson, konstnärligt högtstående politiska idioter. Svenska medierepresentanter är vana vid och hyser både respekt och beundran för gamla diktaturkramare och kommunistvurmare.

Men i svensk naivitet har, sedan andra världskrigets slut, extremnationalitisk övertygelse och intellektuell förmåga länge betraktats som givna motsatser.

Det gjorde att den etablerade mediebilden av Sverigedemokraterna var att det rätt igenom handlade om dumma och obildade lantisar. Det innebar att man gravt underskattade såväl kapaciteten i SD:s inre kärnan som partiets potential i väljarkåren.