Ledare

Dra i nödbromsen för Trelleborg

Ledare Artikeln publicerades
Torbjörn Karlsson bör inte följa Emil Samnegårds skattehöjarplaner.
Torbjörn Karlsson bör inte följa Emil Samnegårds skattehöjarplaner.

Trelleborgarnas skuldbörda har ökat drastiskt. Skatten har skjutit i höjden. Trelleborg har vuxit – men rätt in i en kris.

Trelleborgspolitiken har haft en het vecka. Miljöpartiet och dess förstanamn, Emil Samnegård, deklarerade i en intervju i Trelleborgs Allehanda att Söderslättspartiet kan jämföras med en nöjespark för skjutglada och därmed inte är en lämplig samarbetspartner efter valet. Vid en näringslivsutfrågning i Parken i torsdags vidhöll Samnegård det, vilket förstås fick Bertil Larsson från Söderslättspartiet att tycka likadant om Miljöpartiets samarbetsförmåga.

Därmed får väl den styrande kvartetten anses ha satt den sista kniven i den egna ryggen. Då hjälper det inte att representanter för de fyra partierna på debattplats i TA – samma dag som Samnegård sågade Söderslättspartiet i tidningen – prisade kvartettsamarbetets framgångar med en avslutande trumpetstöt: ”Den gångna mandatperioden har vi i Kvartetten gjort mycket för att göra Trelleborg än bättre, ovanstående är bra exempel på detta!”

Läser man avslutningen en gång till kan man notera dess bakåtblickande art. Inte ens skribenterna själva tycks egentligen tro på någon fortsättning.

Kommunstyrelsens ordförande Torbjörn Karlsson (S) – säkert medveten om att rikstrenden jobbar emot socialdemokraterna – ser ut att få en tung uppförsbacke om han ska bilda ett majoritetsstyre efter valet. På näringslivsutfrågningen i Parken öppnade Torbjörn Karlsson därför för samarbete med alla – utom Sverigedemokraterna. Helt avvisade han inte heller att stödja ett kommunalråd från den borgerliga sidan, om det skulle visa sig nödvändigt. Moderaternas Mikael Rubin såg lätt förvånad ut, men förklarade samtidigt att han inte tror på idén utan hellre styr i minoritet. Det var han beredd att göra även med ett SD som är större än M.

Att styra Trelleborg de kommande mandatperioderna kommer att bli en svår uppgift. En del förhållanden, som ökade kostnader för äldreomsorg, kan politikerna inte lastas för. Men under mer än ett decennium har politikerna i Trelleborg dragit på sig stor skuldbörda. Eller rättare sagt lagt den på medborgarna. Det samtidigt som skatten har höjts. Det är en oroande utveckling, på flera sätt.

Sedan 2002 har Trelleborg höjt skatten från 19,61, via 20,36 till dagens 20,60. (Under samma tid har landstingsskatten höjts från 9,39 till 10,69 – vilken ändå är Sveriges lägsta och ständigt föremål för krav på höjning.) Att många inte tänkt på dessa skattehöjningar beror på att Alliansen införde jobbskatteavdrag som gör att notan för kommuners och landstings skatteökningar hög grad tas av staten.

Under samma tid har trelleborgarna blivit fler – och kommunens låneskuld har vuxit. Den var under 50 miljoner kronor 2003, i dåtidens penningvärde, och hade ökat till 670 miljoner kronor 2017. Per invånare, inkluderat folkökningen, är låneskulden mer än tiofaldigad från 1 200 till 15 000 kronor. (Konsumentprisindex steg med ungefär 16 procent mellan 2003 och 2017. ) Soliditeten sjönk mellan 2003 och 2017 från 73 till 51 procent.

Och nu har kommunen tagit upp nya stora lån. Tillförordnade ekonomichef Hans-Åke Lindvall redogjorde nyligen i Trelleborgs Allehanda för sin uppfattning, hamnstaden kommer inte att betala sig förrän om 20 år – rent ekonomiskt förmodligen en mycket optimistisk syn, med tanke på vad flytten av hamnen kostar. Trots raskt ökade skatteintäkter de gångna åren konstateras det i senaste delårsrapporten krasst: ”Målet för god ekonomisk hushållning uppfylls inte.”

De gigantiska investeringar som görs i hamnflytten har kommunen tagit på sig helt allena utan samarbetspartner, och med medborgarna som yttersta garanter. Det är väldigt många ägg i samma korg.

Det är en rimlig fråga att ställa sig om det inpräntade budskapet ”detta betalar sig för trelleborgarna på sikt” är hållbart. Hittills har ökad skattebörda och lånetyngd varit resultatet. Frågan är hur många Trelleborgare som orkar se ytterligare decennier framåt för att få den utlovade återbäringen – om den alls kommer.

Svaret på detta kan inte vara ytterligare skattehöjningar och ökad lånebörda. Det måste vara att omvärdera hamnprojektet och öka kommersialiseringen. Trelleborgs invånare idag – hamnens verkliga riskkapitalister – borde känna att de får tillbaka på det de satsar. Och den utdelningen kan rimligen inte bestå av högre skatter, högre skuldsättning och sämre service.

Riskerna i hamnen måste spridas på flera aktörer. En liten kommun kan inte ålägga sina medborgare denna skuld, med så lång återbetalningstid att det för stor del av invånarna är bortom eget slutdatum.

Enklaste åtgärden är att öppna för privata investerare och därmed också få en värdering av hamnens verkliga kommersiella värde. I Ystad har kommunpolitikerna nu i veckan dragit öronen åt sig och pausat upphandlingen av en första del i hamnflytten – beräknad till runt en miljard kronor.

Till det kommer att Trelleborg inte får låta miljonerna rulla iväg när man investerar i nödvändigheter som skolor och äldreboenden. Nya Västervångskolan sprang iväg till 350 miljoner kronor – 35 miljoner mer än den ursprungliga planen. Det håller inte.

Miljöpartiets Emil Samnegård förespråkar fortsatta skattehöjningar, och har högskattekommunerna Malmö och Lund som jämförelser. Det är inga bra förebilder.

S-kommunalrådet Torbjörn Karlsson räckte i Parken däremot inte upp handen på frågan om han tror att ytterligare en skattehöjning blir nödvändig under kommande mandatperiod. Karlsson förklarade att i hans socialdemokratiska värld är den platta kommunalskatten inte bra att höja, då den slår mot grupper han värnar. Det är en typ av resonemang som får en liberal ledarsida att göra tummen upp.

Men om Karlssons socialdemokrater ska fortsätt att vara en del av styret i Trelleborg måste de tänka om på flera punkter. Kan man göra det ökar förutsättningarna för bra uppgörelser med de borgerliga partierna.

Det är uppenbart att kommunen inte ensam klarar de stora investeringar i skolor och äldreboenden som behövs. Fler privata intressenter, som antingen får ta fastigheter i sin balansräkning eller hyra in sig hos andra aktörer, måste in. Se till att dra hit de kvalitetsmässigt bästa aktörerna inom skola och vård – sök upp dem aktivt och ställ hårda krav.

Det förutsätter förstås att Socialdemokraterna inte får igenom sin stoppa välfärdsvinster-politik på riksplanet – i verkligt genomförande skulle den ta knäcken på svensk välfärd de kommande decennierna.

Trelleborgs politiker måste dra i nödbromsen. Fundera bakåt hur man räknat på investeringar och vad som är möjligt framåt. Det kommunala åtagandet måste minska, nya investerare som kan dela risken tas in i hamnen och en mångfald av utförare behöver raskt välkomnas till välfärdens kärna.

För just nu är risknivån i Trelleborgs kommun alldeles för högt uppskruvad –och det är medborgarna som står för den.