Det som är bra för Volvo är bra för Kina
En gång var det de amerikanska giganterna Ford och General Motors som skulle rädda den svenska bilindustrin. Förhoppningarna kom på skam. Minstingen Saab blev ett misshandlat uddamärke hos General Motors. Volvo Personvagnar växte aldrig enligt de planer som Ford gjort upp. Amerikanerna klarade inte av att ge sina europeiska produkter den kvalitetskänsla som krävdes för att konkurrera med tyska premiummärken.
I spillrorna av Saab har Nevs, med svenske medborgaren Kai Johan Jiang i spetsen, satsat stort på att bli en spelare på den kinesiska elbilsmarknaden. Hittills har pengarna mest strömmat åt ett håll, återstår att se om Nevs klarar av att göra det som Saabs tidigare ägare aldrig klarade av – att sälja bilar på en global marknad och göra det med lönsamhet. Nyligen investerade ett kinesiskt bolag ytterligare fyra miljarder kronor i Nevs och planer på en bilbatterifabrik lanserades.
Volvo Cars är redan på banan. Kinesiska Geely och dess huvudägare Li Shufu har sedan övertagandet av Volvo 2010, förvandlat Göteborgsföretaget till en leverantör av fräckt designade bilar i teknikens framkant, inte minst vad gäller säkerhet och självkörande bilar. Succén är stor, långt utanför Sveriges gränser: 527 000 sålda bilar förra året är drygt 70 procent mer än 2009. Det är bara början på Volvos planer. Tillväxten kommer under lönsamhet och Geely investerar stort i Göteborg, i belgiska Gent och i Kina.
Med utstakade löften om att alla kommande nya modeller av Volvobilar från 2019 ska ha någon form av hybrid eller renodlad eldrift skapar Volvo ytterligare hetta kring varumärket –som inte ens en dödsolycka med en självkörande Uber-Volvo i USA kan kyla ner.
Geely och Li Shufu nöjer sig inte med att sälja Volvobilar. Nyligen köpte Geely en stor post i lastbilstillverkaren Volvo, från finansmannen Christer Gardell. Och som inte det räckte köpte man även in sig i tyska Daimler – som konkurrerar med Mercedes Benz mot de båda Volvoföretagens produkter. Alla väntar nu på nästa drag från Li Shufu.
Klang och jubel rakt igenom alltså. Eller? Tidningen Affärsvärlden granskade i sitt senaste nummer Geely och Li Shufu – en fascinerande historia om en man som utnyttjade liberaliseringen av Kinas ekonomi till att starta kylskåpstillverkning, bara för att sedan ge sig vidare på motorcyklar och bilar. Från att ha monterat ner Mercedes-bilar och byggt dåliga halvkopior av dem har Geely blivit storägare i svensk och europeisk bilindustri.
Men vad Affärsvärlden också frågar är hur den snabba expansionen har gått till, var kapitalet har kommit ifrån och hur Kinas rikaste kapitalister kommer att hanteras av makten: Kommunistpartiet och president Xi Jinping. Tidningen citerar Christopher Balding, ekonomiprofessor vid HSBC Peking University: ”Alla företag i Kina, oavsett storlek, vet att Peking kan ta ifrån dem allting över en natt.”
Xi Jinping har tagit ett allt starkare grepp om Kommunistpartiet och Kina. Hans ord skrivs in konstitutionen och begränsningen av att sitta som president i max två mandatperioder har tagits bort. Kommunistpamparnas rikedomar är stora, dollarmiljardärerna i folkkongressen som röstade fram den nya grundlagen är 45 till antalet enligt internationell press. Xi Jinpings förmögenhet är okänd, men 2012 beräknade brittisk press hans familjs förmögenhet till hundratals miljoner pund.
I flera uppmärksammade fall har Kommunistpartiet, under namnet av antikorruption, tagit över stora företag från privata kapitalister. Li Shufu, Geelys ägare, har sedan länge starka band till Kinas president Xi Jinping, men tidigare exempel visar att sådant kan vända snabbt. Det hände med försäkringsjätten Anbang, som även äger lyxhotellet Waldorf Astoria i New York. Den tidigare ägaren förlorade Xi Jinpings förtroende och åtalas nu för förskingring.
Förhållandet till Kina och kinesiskt kapital är något som emellanåt väcker uppmärksamhet, som den planerade containerhamnen i Lysekil. Den stoppades efter frågor om lämpligheten med kinesiska investerare. Men när det gäller köp av klassiska svenska storföretag är det märkligt tyst. De stora investeringarna har mottagits med applåder, och resultaten har – åtminstone i fallet med Volvo Cars – hittills varit lysande. Det följer logiken att när resultaten är goda, då ställs inte så många frågor. Särskilt inte de besvärliga frågorna.
I en öppen ekonomi är det inte konstigt med utländska ägare, tvärtom är de till nytta för svensk näringsliv. Men med olika ägare följer varierande agendor och prioriteringar. Och vad händer om den kinesiska staten, vilket är detsamma som Kommunistpartiet, styr hårdare över ägarna eller tar över helt? Är det kinesiska kommunistpartiet, en acceptabel ägare? Kan det i förlängningen bli så att det är vid Xi Jinpings skrivbord som avgörande beslut om svensk industris framtid tas?
Globaliseringen har gynnat välståndet i både öst och väst. Men koncentrationen av makten i Kina bygger en ekonomi som är långt skevare fördelningsmässigt än den svenska och som stoppar miljoner och miljarder i fickorna på partipamparna. Det är inte självklart att allt som rullar med svenska flaggor gör det utan sotpartiklar, inte ens med batterier under skalet.
