Ledare

Det illiberala Sverige finns redan

Ledare Artikeln publicerades
Inte samma värde för alla.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Inte samma värde för alla.

SD borde granskas hårdare. Men de partier som släppte fram extremismen i Sverige är inte rätt åklagare.

Från skånsk horisont är det fortsatt fascinerande att möta förvåningen över den politiska utvecklingen i Sverige. Det var Skåne som skulle grävas bort när tv-profiler som Filip & Fredrik skojade om valutgången. Men när Sverigedemokraterna snuddar vid Socialdemokraterna som största parti i hela landet är det länge sedan SD slutat att handla om Skåne och Blekinge. Det blir mycket grävande för tv-duon.

Det återstår att se hur SD klarar denna nya fas, där SD sitter vid makten eller är en förutsättning för makten i flera kommuner. I kommunvalen 2022 kommer utgången att avgöras av precis samma sak som för andra partier vid makten: i vilken grad väljarna är nöjda eller missnöjda med vad de styrande levererar. Det kan vara i några av de första framgångskommunerna som SD får uppleva sina första verkliga förlustval. Då lär det mest handla om vanliga saker som hur kärnverksamheterna fungerar och hur många miljoner kommunledningen lagt på att köpa ut tjänstemän.

Många opinionsbildare i medierna och politiker i andra partier lägger dock sitt mesta krut på att föra fram att SD-styrda och M-styrda kommuner med SD-stöd tar en auktoritär utveckling. Det handlar inte enbart om invandring. Fokus mot SD har delvis flyttat mot andra frågor som kultur, medier och homosexuellas rättigheter.

Det är viktigt att ställa sig frågan varför SD-ledda styren tar sina beslut och vilken agenda som finns där bakom. Vad händer med kulturpolitik och prideflaggor när SD tar över? Exempelvis är Sölvesborgsstyrets innehåll och konsekvenser en nödvändig diskussion, som rätt hanterad visar upp hur hållbara principer är och för vilka de gäller. Är det den offentligt finansierade kulturens uppdrag att odla vissa värden, att ställa upp kriterier över vad som får stöd av skattebetalarna och plats på den stora scenen? Är det rätt av en myndighet att flagga för andra symboler än den som representerar myndigheten och staten Sverige?

Kritikerna som menar att SD kommer för lätt undan i medierna har rätt – tyvärr just för att det ofta blir mer känslor än kalla principer som styr frågeställningarna. Det intressanta är vad SD egentligen vill och varifrån man hämtar sin inspiration. När många tittar på Ungern och Polen är en bättre ledtråd att titta på Sverige och hur Socialdemokraterna byggde sin maktapparat. Det bygget är SD:s främsta inspirationskälla – en nationell välfärdsstat byggd kring det egna partiet och dess filialer. Var och en får bedöma sannolikheten för att SD blir lika framgångsrikt som S en gång var med att bygga en sådan omfattande samhällsapparat. Denna ledarsidas gissning är att tiden har sprungit förbi den typen av storskaliga nationalprojekt.

Men minst lika intressant är de traditionella partiernas självrannsakan eller brist på sådan. Att peka på ett potentiellt hot när ett annat parti styr är enkelt. Men hur ser det faktiskt ut i stora delar av Sverige där andra partier har styrt? På vilket sätt har man lyckats värna individuella rättigheter där?

Hur fungerar det att vara öppet homosexuell i Bergsjön? Hur många flickor tvingas in i äktenskap av sina föräldrar i Borås? (Det rapporteras att runt 30 barn ”saknades” i Borås efter sommarlovet. SR Radio Sjuhärad 21 oktober) Varför söker sig vissa representanter till Centerpartiet i Södertälje? Varför växte IS-sympatisörer och aktiva terrorister upp i svenska städer? Varför brinner bilar i Lund och varför sprängs lägenhetshus i Linköping? Varför hotas judiska lärare i Malmö? (DN 14/9)

Den faktiska verkligheten i många av dessa miljöer har inte varit ett frihetens paradis. De som styrt landet och de berörda kommunerna har det huvudsakliga ansvaret för att förtrycket tilläts att växa i utanförskapsområden. Politiker reagerade inte tillräckligt skarpt och i tid på hur många människor förhindrades att leva sitt liv efter egen vilja. Det är rimligtvis också de styrande bakåt i tiden som ska ställas till svars när organiserad brottslighet etablerar sig och med våldskapital som vapen tar över vad som borde vara under myndigheternas kontroll. Den som säger att det kommer som en överraskning ljuger. Man lyssnade på fel personer, gjorde fel män till auktoriteter i samhällsdebatten och deras agenda till sin egen. Det handlar om decennier av svek.

Med detta i åtanke hamnar SD:s årslånga styre i Sölvesborg i annat perspektiv. Många låter meddela att det nya politiska landskapet är ett hot mot demokratin. Men färre inser att det egna agerandet under lång tid har skapat förutsättningar för ett väsentligt och påtagligt hot mot demokratins grunder, de personliga friheterna, rätten att ha sin butik eller bil i fred, den mest basala tryggheten för den egna och familjens säkerhet. Rätten att älska den man vill. Rätten att få tillgodogöra sig språket, lagen, traditionen och kulturen i det land man lever i för att med den kunskapen kunna forma sitt eget liv. Ur individens synvinkel är det irrelevant om staten står för förtrycket eller om någon annan tillåts göra det av en abdikerande stat.

Någonstans i denna nutid finns det ett hopp om att tillnyktring sker. Att de traditionella partierna med god demokratisk mylla under fötterna en gång för alla lämnar ängsligheten för klara analyser och driver sin egen politik. Den resan har börjat hos flera. Rutten är inte utstakad i rak riktning, men insikten är nödvändig. Det är bara att hoppas att den breda liberala och konservativa mitten orkar ända fram. Det auktoritära och illiberala Sverige är nämligen redan en verklighet för alltför många.