Ledare

Den svenskaste dagen

Birgersson Artikeln publicerades
Nationaldag på riktigt.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Nationaldag på riktigt.

Om den verkliga nationaldagen behöver vi inte tvista. Den infaller på midsommarafton.

Att vi sedan lång tid tillbaka har förlagt firandet till en fredag – oavsett vilken veckodag solen står som högst på himlen – får väl tillskrivas det svenska ordningssinnet. Eller kanske det vetenskapligt belagda faktum att alkohol och sillspad går bäst ur kroppen på en lördag.

Midsommaren är en högtid som inte har annekterats av någon religion, trots den gamla kopplingen till Johannes Döparen. Det gör midsommar extra tacksam att fira och den blir på det viset en utmärkt symbol för landet. Att bjuda in och bjudas till midsommarfest är enkelt för värd och gäst, förväntningarna ligger mest på att man ska föra med sig ett glatt sinnelag. Även om det har gjorts försök att ladda även midsommaren med den julångest som allehanda skribenter traditionsenligt ser sig angelägna om att dela med sig av, finns det få så anspråkslösa högtider. Om man nu inte är från Dalarna förstås, men det är man ju som regel inte.

Ambivalensen kring spriten är väl det som kan förmörka även den ljusaste midsommar. Men smörgåsbordet i sin ljusaste tappning, med sillen som trots nya innovationer alltid visar sig smaka förnämligast i de enklaste inläggningarna, och nypotatisen som egentligen gör sig bäst i bara smöret, men som ofta söker sig till syran i gräddfilen – eller som hos en verklig syndare med småländskt påbrå mosas i vanlig grädde och blandas med krösamos – symboliserar det arv av föregående generationers nödtorft som övergått i moderna tiders valfrihet och överflöd i sådan grad att ingen längre skäms för att säga nej till en köttbulle av etiska skäl.

I nationell vilsenhet efter friheternas och välståndets erövrande har det länge gjorts tappra försök att övertyga oss om att något särpräglat svenskt inte existerar. Noga har det påpekats att den hoppande grodan är ett engelskt skamgrepp på fransmännen och att Alströmer etablerade jordpäran först på 1700-talet. Inte ens köttbullen som vi känner den skulle vara svensk, utan importerad från Turkiet, lät det officiella svenska twitterkontot Sweden.se nyligen meddela omvärlden. Om kåldolmens påstådda, men förmodligen felaktiga, turkiska ursprung har de flesta av oss redan låtit oss övertygas, men nu skulle alltså omvärlden upplysas om den svenska köttbullestölden, utförd av Kalle dussin. Richard Tellström, docent i måltidskunskap och etnolog vid Stockholms universitet, kunde dock i Expressen konstatera att något stöd för den versionen inte finns. Kajsa Warg lanserade ordet köttbulle i Sverige i mitten av 1750-talet och först mot slutet av 1800-talet började den påminna om bullen vi äter idag.

Exakt hur den här svenska traditionen av att förkunna att ingenting är svenskt har uppstått är oklart (månne är ursprunget turkiskt?) men om syftet har varit att övertyga människor om att nationalistiska känslor är korkat så har man skjutit rejält över målet. Var och en begriper att inga traditioner uppstår ur intet och att allt vi bär med oss har ett ursprung här eller där och att det med tiden förändras med nya influenser. Men det är just de unika blandningarna av språk, mat, politik, religion, krig och ekonomisk utveckling som gör att vi till slut sitter där och biter av en Hallands fläder till sillbiten, väl medvetna om att det i varje firande finns en egen tolkning, en särskild tradition och en individuell upplevelse som gör midsommar till vad det är för just dig, mig, oss eller er. Men summan av allt är riktigt jordgubbssvenskt, något att generöst dela med sig av till andra, så att de kan komma med och förändra midsommaren till vad den än kommer att bli någonstans, långt där framme hos efterkommande generationer.