Demokratin är ingen godispåse

Stefan Löfvens andra regering kom till efter flera statsministeromröstningar. Visserligen fick Stefan Löfven färre ja-röster än den andra kandidaten, Ulf Kristersson, men Kristersson hade en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig i sin omröstning. Ulf Kristersson var för övrigt en statsministerkandidat Stefan Löfven inte kunde tänka sig att stödja eller släppa fram eftersom ”Det skulle etablera en odemokratisk och ologisk praxis som innebär att de borgerliga skulle regera oavsett storlek.” (Presskonferens i riksdagen 25/9, 2018)

Men Stefan Löfven fann tillsammans Centerpartiet och Liberalerna en annan i deras mening demokratisk och logisk praxis. Ledamöterna för C och L (med undantag för Helena Lindahl (C) som röstade emot Löfven) avstod från att rösta i statsministeromröstningen efter att de enats med den tillträdande statsministern om att inleda ett budgetsamarbete. Partiledarna L och C förklarade samtidigt att de fortsatt är i opposition.

Ett tredje parti, Vänsterpartiet, släppte fram statsministern under protest med partiledaren Jonas Sjöstedts ”misstroendelöfte”.

Därmed kunde en regering som tappat väljarstöd från 37,9 procent av rösterna till 32,6 procent av rösterna fortsätta att styra landet. Till att börja med dock med en budget från en annan konstellation. Därefter med ett löfte om att driva ekonomisk politik som Liberalerna och Centerpartiet står bakom men som Vänsterpartiet tar skarpt avstånd ifrån.

Allt detta följer svensk lag och har skett i full demokratisk ordning. Det är inte samma sak som att det är demokratiskt idealisk. Regeringen har inte enbart ansvar för ekonomisk politik. Den har privilegiet att utnämna ämbetsmän (ex myndighetschefer), domare och att styra statsförvaltningen. Regeringen har också särskild makt över utrikespolitiken och försvaret. Det är alltså inte ringa makt som ges till en regering bestående av partier som fick mindre än en tredjedel av de avlagda rösterna i riksdagsvalet och där övriga 2/3 av parlamentet förklarat att de är i opposition.

Statsminister Stefan Löfven och de passivt stödjande partiledarna framhåller dock att de gör detta för demokratins skull. Stefan Löfven säger i en intervju med Svenska Dagbladet att: ”Nu med Januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin.”

Det fick Moderaterna att reagera, eftersom det tolkas som en antydan om att alternativet till Januariöverenskommelsen hade varit en regering som inte stod upp för fria medier och oberoende domstolar. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer skrev i Expressen: ”Om något parti hade lagt fram förslag som inneburit angrepp på den liberala demokratin är jag övertygad om att de hade avvisats av en bred majoritet i riksdagen – M hade ställt sig i spetsen för det.”

Den moderata kritiken är i högsta grad relevant och kan inte avfärdas som pur bitterhet. Frågan om demokratins status är djupare än så. Att erkänna oppositionens legitimitet är en förutsättning för demokratin. Att våga utsätta såväl den egna makten som de egna idealen för folkets dömande röst är i slutänden vad demokrati handlar om. Även om skyddsnät i form av maktdelning, oberoende domstolar och fastare grundlagar kan läggas ut för försvåra hastiga förändringar, innebär folkstyre att allt det kan förändras. En stat som blir så hårt kontrollerad att den försvarar ”demokratiska rättigheter” mot folkets vilja, är inte längre en demokratisk stat utan en auktoritär sådan.

Om man varnar för en stat där någon kommer att vilja styra medier, sponsra kultur som lyfter fram den egna världsbilden, tillsätta regimtrogna myndighetschefer, och snoppa av oppositionen från inflytande måste man också tänka på sitt eget agerande i går, i dag och i morgon.

En bra start är att som statsminister vara försiktig med att uttala sig på ett sätt som antyder att demokratin skulle ha hotats om huvudmotståndaren hade valts till statsminister.