Ledare

Dags för staten att kliva in

Ledare Artikeln publicerades
Staten måste kliva in för att skydda kommunerna.
Foto: Johan Nilsson/TT
Staten måste kliva in för att skydda kommunerna.

När skolorna krisar och socialbudgetarna spricker måste staten ta sitt ansvar för de politiska besluten på riksplanet. Statsbidragen måste höjas drastiskt.

Sveriges kommuner är under allt större press. Det är snarare regel än undantag att skolförvaltningarna måste finna besparingar för att deras ekonomiska ramar inte höjs i den takt som ökat antal elever med större behov och stigande lärarlöner kräver. Ett exempel bland många är Trelleborg där bildningsnämnden slår larm uppåt om att verksamheterna inte klarar av att leva upp till lagens krav. I Ystad har socialförvaltningen mött stegrande kostnader, inte minst på grund av drastiskt ökat försörjningsstöd, från 10,3 miljoner kronor 2016 till 14,1 miljoner kronor 2018.

De två kommunerna är sannerligen inte ensamma. De befinner sig i en situation som delas av många svenska kommuner och det ligger i linje med vad Sveriges kommuner och landsting, SKL, talat om i sina prognoser. Länge fokuserade man enbart på ålderspyramiden och hur de äldre vårdbehövande blir fler, men kommunerna pressas nu ekonomiskt från flera håll. Inte minst gäller det när man tar över det ekonomiska ansvaret för flyktingar och ensamkommande med gymnasieamnesti. SKL skriver i den ekonomirapporten från december 2018: ”De ekonomiska utmaningarna börjar successivt visa sig i många kommuner, inte minst inom individ- och familjeomsorgen, där bland annat effekterna av bostadsbristen och statens minskade ersättningar för ensamkommande har lett till att det senaste årets snabba kostnadsutveckling slår igenom i budgetunderskott.”

Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, beskrev nyligen situationen i Filipstad under rubriken ”Vem hör nödropet från Filipstad?” Kommunen som länge tappat befolkning och därför haft lediga lägenheter har på senare år fått en mängd nya invånare. Problemet för kommunens ekonomi är att det inte medfört nya skatteintäkter utan nya utgifter. I gruppen av utomeuropeiska invandrare, 20 procent av befolkningen i Filipstad, saknar åtta av tio vuxna något jobb att gå till. Den lilla kommunen med drygt 10 000 invånare har kostnader för försörjningsstöd och placeringskostnader för barn på 60 miljoner kronor. ”Vi klarar inte av det finansiellt. Vi får väl skicka in konkursansökan” säger kommunchefen.

Förutsättningarna att finna arbete är betydligt bättre i Skåne än i Filipstad, men det hindrar inte att uppdraget är svårt. Även utan en ny flyktingvåg vet vi att det dessutom väntar en fortsatt hög anhöriginvandring. Ordet utmaning är en sliten klyscha, men det finns egentligen inget alternativ till att lyckas. Inte minst borde de som är förespråkare för migration inse att deras sak bara kan stärkas om integrationen lyckas. Då får man också inse att det finns gränser för vilket antal människor med stora behov en kommun klarar av att ta emot under kort tid, och att när de väl är på plats inte duger att säga ”Lycka till” eller trycka valaffischer med det till intet förpliktigande ”Framåt!”. Det är inte solidaritet, det är naivitet och blind ansvarslöshet i en giftig kombination.

Det är avgörande att staten ger kommuner rejält med ökade statsbidrag för att kommunerna ska ha en chans att klara ut situationen. Är det någonstans de goda statsfinanserna kan användas så är det i en typ av intern svensk upprustningsplan. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri, menar att det är dags att slopa de gamla kraven på statsfinanserna, som formades under 1990-talet när staten Sveriges ekonomi var i italienskt skick. Denna tidning är alltid oroad över en slösande stat, men behoven av riktiga infrastrukturinvesteringar och nödvändiga verksamhetssatsningar är gigantiska i så många sektorer att staten aldrig har varit en så viktig aktör som nu.