Ledare

Dä är bra om elever lär säj svänska

Ledare Artikeln publicerades
Är hon tuff nog?
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Är hon tuff nog?

Vad får barnen för grund att stå på om svenska skolan inte håller måttet? Vittnesmål om bristande språkkunskaper är en brölande varningsklocka. Regeringen måste agera innan vi alla får tinnitus av oljudet.

”Andelen studenter som inte klarar av att skriva godtagbar och förståelig vardagssvenska när de börjar sin högskole- eller universitetsutbildning har ökat dramatiskt”, skrev en docent i etnologi vid Södertörns högskola i ett debattinlägg häromdagen.

Petra Garberding, som undervisat i högskolor och universitet i över 20 år, hade observerat hur studenters förmåga att självständigt skriva texter på svenska minskat avsevärt, inte bara hos utrikes födda utan också hos dem som har svenska som modersmål.

Redan 2017 fann Gunlög Josefsson och Sara Santesson från Lunds universitet att nybörjarstudenter vid teologiska och humanistiska fakulteterna inte kunde skriva korrekt. ”En femtedel av studenterna i studien bedömdes ha så stora brister att de knappt kan tas om hand inom ramen för utbildningen” .

Dessutom ansåg samtliga lärosäten som utbildar poliser att deras studenter är sämre på att uttrycka sig i skrift än tidigare, enligt en kommande rapport om polisutbildningen.

Det väcker frågan vad eleverna egentligen gör i grundskolan och på gymnasiet, om kraven är nog höga där för att ge dem en chans att klara fortsatta studier?

Det kan få trista konsekvenser. Visst kan det vara gött att slippa krav när man går i åttan, och kanske gör det ingenting om man har syftningsfel i ett prov i gymnasiet – men vad händer när polisrapporterna inte är tydliga nog för att brott ska klaras upp eller när tjänstemän i kommunala förvaltningar inte förstår varandra? Språket är nyckeln till kommunikation, som är nyckeln till resultat.

Mycket behöver således göras för att komma åt problematiken. Här är några förslag:

- Kontrollera skolor. Även om man som liberal gillar friskolor som fenomen är det viktigt att våga se att vissa skolor inte håller måttet, och borde tvingas till att prestera bättre.

- Se över betalningsmodellen. Att skolor får betalt per examinerad student har skapat destruktiva incitament. Redan 2016 sedan skrev Dick Harrison, professor i historia, att detta har lett till ”drastiskt sänkta krav”. När han underkände ovanligt många studenter på en tentamen anmodades han av sin studierektor att fortsättningsvis dela ut en lista över möjliga tentafrågor i förväg för att minimera antalet underkända. Cheferna menade att han skulle försöka göra kurserna lättare. ”Att åtskilliga studenter struntade i att läsa kurslitteraturen var oväsentligt. Det var mig det var fel på. Genomströmningen av studenter måste öka”.

- Det behövs studiero via disciplin. Hälften av lärarna i grundskolan och gymnasiet har undvikit att ingripa i stökiga situationer på grund av rädsla för att bli anmälda, enligt Lärarförbundet. Tyvärr slår den undvikande attityden mot de skötsamma som tvingas leva i stök. Vuxna i skolan måste få vara auktoriteter som sätter ramar.

- Skolan behöver bli en attraktiv arbetsplats. Skoldebattören Isak Skogstad jämförde dem som påbörjat lärarutbildning mellan 1977 och 2009 och såg att ”andelen lågpresterande studenter har ökat kraftfullt”. Höjda löner eller bättre villkor? Båda behövs säkert.

- Återinför specialklasser. Förr kunde elever med inlärningssvårigheter eller sociala svårigheter placeras i exempelvis obs-klasser, men från 2010 års skollag ska särskilt stöd främst ges i den vanliga klassen. Tyvärr har detta lett till att de som behöver extra hjälp oftare blir utan, och att de som behöver lugn och ro måste plugga i kaos.

Hur ska skolan bli toppenbra? Sverige har redan högre kostnader per elev på alla nivåer än genomsnitten i OECD, så ”mer resurser” är sannolikt inte svaret på frågan. Det handlar nog snarare om organisation, befogenheter och läroplan. Och tempo!

För det måste ske förändringar snart – innan eleverna stavar framtid som ”framm tid” och denna inte är så ljusnande ...