Ledare

Carolin Dahlman: Kärleksbomba varandra

Ledare Artikeln publicerades

En komplimang. En god gärning. Ett ord som kan förändra världen. Varför inte?

Vissa nyheter blir man gladare av än andra. Som ”Supertågvärd kärleksbombas på sociala medier”, om en tågvärd i Skånetrafiken som sprider glädje i vardagen till resenärerna. (Helsingborgs dagblad 12/7)

En bild av honom på Facebook hade på måndagen gillats av över 14 000 personer. Många kände igen tågvärden, kallade mannen ”fantastisk, underbar och enastående”. Kommentarerna vällde in; det var som att människor hade längtat efter att få ge.

I en orolig tid behöver vi nog kärleksbomber mer än någonsin. Komplimanger, likes, retweets – alla de små tecknen på uppskattning som väger upp näthat, mobbing och allmänt elände. De blir som en svulstig powerballad full av intensiv ren passion när det regnar och man har bråkat om vem som ska gå ut med soporna i en möglig sommarstuga.

Den goda energi som följer ett ”gilla” blir en skyddsdräkt mot ondska. Ju mer vi hyllar, desto fler motgångar klarar världen. Och det fyller även givaren med positiv energi, för att klicka i hjärtat på Instagram är lika starkt som att se den röda flaggan som indikerar att någon brytt sig om en själv.

Nog kan jag som ledarskribent anklagas för att mest gnälla hela dagarna, och på så vis späda på ilska som skapar konflikter och allmänt elände. Kanske är jag medskyldig. Men med enbart glada miner och tolerans, blir samhället sårbart. Om alla ledartexter fylldes med hjärtan och smileys skulle de som vill begränsa vår frihet få härja fritt. En kombination av kärlek och motstånd mot hat behövs.

När nynazisterna från Nordfront delade ut flygblad på Degeberga marknad i helgen möttes deras aktioner – och besökarnas känsla av obehag – med att ”det är allmän plats”. Tydligen störde de inte ordningen och de ”har rätt att vara här, precis som alla andra”.

Flatheten i uttalandet provocerar. Visst har människor formellt rätt att uttrycka sig, men vi har som samhälle också rätt att säga ”nej tack” och stoppa propagandan där den inte hör hemma. Vi fasar över förintelsen, arbetslägren i Sovjet och folkmordet Srebrenica. Vi säger ”aldrig mer”, men sen låter vi nynazister promenera runt oemotsagda. Det är inte okej.

”Vem som helst får lov att göra sina yttranden”, kommenterade polisen. Visst. Men ord har betydelse. Om en fotbollstjej får höra att hon är för tjock och därför får ätstörningar bär någon ansvar för vad som med klumpig elakhet poppade ut ur munnen. Ett flygblad. En affisch. Mer än bokstäver. Mer som granater.

När en tågvärd ritar ett hjärta på biljetten och ger glada utrop blir han en bättre fredsskapare än FN. ”Han är mån om alla runt omkring sig och vill att de ska må bra”, skrev en av hans fans. Tågvärden gladdes säkert av komplimangerna som studsade tillbaka till honom.

En läsare ringde i fredags och berättade att han hade som princip att ge en komplimang per dag. Bra, eller hur? Så släpper du en kärleksbomb idag? Eller sätter du kanske in marktrupp – och ger någon en kram? Låt oss tillsammans bli en fredsbevarande styrka.