BUP-krisen kan bli en katastrof
Trots att kapaciteten har ökat har vårdköerna exploderat. Under 2017 kom rapporter om unga som fått vänta i upp till två år på neuropsykiatriska utredningar. Väntetiderna ligger i genomsnitt på sex till nio månader.
Bara två regioner i hela landet klarar vårdgarantin på 30 dagar. BUP är helt enkelt i akut kris, och det går ut över barn och unga som saknar alternativ. Det är ett svek. Ansvaret ligger först och främst på landstingen. Det förklarar förstås också att skillnaderna är mycket stora i olika delar av landet. I Jönköpings län tar varje helårsanställd emot nästan dubbelt så många patientbesök som i Västerbotten. Det understryker att styrningen kan förbättras. Nationella riktlinjer för hur vården ska bedrivas vore välkommet. De bör också innefatta samarbetet mellan BUP och elevhälsovården, som har goda möjligheter att arbeta förebyggande och att tidigt fånga upp de som mår dåligt.
Grunden för krisen är dock resursbrist, vilket beror på politiska prioriteringar. Landstingen lägger regelmässigt för lite resurser på BUP. Man ska också komma ihåg att regeringen avskaffade kömiljarden 2016, ett av få verktyg som varit framgångsrikt för att minska vårdköerna.
Behöver man budgetmässiga argument för att satsa mer på psykiatriska verksamheter kan man luta sig mot en rapport från OECD 2016. Där konstateras att den psykiska ohälsan kostar 77 miljarder kronor varje år. Om barn och unga får hjälp tidigare kommer den framtida kostnaden att bli lägre.
Det är dock det mänskliga lidandet som är det verkliga skälet att prioritera området. Att barn och unga som inte ens kan gå i skolan på grund av sina hjälpbehov får vänta två år på en utredning eller diagnos är ovärdigt och oacceptabelt. 2016 sökte 120 000 barn och unga hjälp. Om antalet fortsätter att växa samtidigt som kapaciteten stagnerar kommer krisen att utvecklas till en katastrof. BUP måste upp på dagordningen.
