Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Vad kan EU tolerera på Balkan?

Många i väst fruktade att det möjligheternas fönster som nu stod öppet snabbt nog kunde slå igen. De farhågorna var befogade. Det som var möjligt 1992 förelåg inte 7-10 år senare. Då satt redan Putin säkert i sadeln och ett häpnadsväckande rustningsprogram pågick för fullt.

De baltiska staterna blev medlemmar och Norden gav dem ett omfattande stöd. Ett medlemskap för Polen, Ungern och Tjeckoslovakien var naturligt. Det polska arbetarupproret mot kommunismen och en vilja att inordna sig i EU pekade mot en ljus framtid.

Ungern hade varit det minst kommunistiska av alla Sovjets lydstater och alla mindes Ungernupproret 1956. Pragvåren och den nye presidenten Vaclav Havel skapade också förhoppningar. Med Bulgarien och Rumänien var det värre. Deras bottenlösa korruption var känd. Men allt skulle ordna sig när länderna väl var medlemmar.

Nu tycks ovädersmolnen samlas på EU:s himmel. I Polen, Ungern och Tjeckien styr män vars bild av maktens innehåll och utformning tydligt är hämtade från Sovjettiden, då ett parti bestämde och domstolarna löd regeringen. I Rumänien och Bulgarien förändras inget som förbättrar vare sig demokratin eller levnadsvillkoren.

Detta är erfarenheter måste vi ha med oss, när de balkanska staternas EU-anslutning åter kommer på tal. Trots tio år av förhandlingar kring olika åtgärder för en EU-anpassning sker i princip ingenting. Det beror på att balkanska politiker självklart vill ha fri handel och ekonomiska bidrag. Man är beredd att anpassa lagarna till EU men inte att ändra domstolarnas ofria ställning.

Allt som hotar den egna maktpositionen undviker man eller döljer med fagert tal. Den serbiske presidenten Vučić var en ultranationalist som samarbetade med Milošević. Efter en skenliberal period med vackra ord är det uppenbart att han nu är en uppdaterad kopia av Milošević. Korrumperad, maktfixerad och med en politik som smeker Putin medhårs och samtidigt talar väl om Nato.

I Montenegro och i Makedonien är läget inte bättre och det är svårt att inte se Kosovo som en ren maffiastat. Landet skulle ha ställts under ett FN-mandat och aldrig fått bli en egen stat.

Daytonavtalet 2005 skapade ett Bosnien som är omöjligt att styra, även om funnes politiker med goda vilja. Federationen mellan de muslimska bosniakerna och kroaterna fungerar inte. I Banja Luka i väster sitter de bosniska serberna under Dodik, som nu beväpnar sig och oavbrutet ropar efter självständighet.

Nu är det nog ingen i Bryssel som tycker att den balkanska frågan hastar. Men kommer den dagen är det stål- och inte silkeshandskar som krävs.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator