Ledare

Bo Pellnäs: Vad händer i Frankrike?

Gästkrönika Artikeln publicerades
Protesterna i Frankrike, här i Marseille, spred sig och övergick till kravaller.
Foto: Claude Paris
Protesterna i Frankrike, här i Marseille, spred sig och övergick till kravaller.

För fjärde helgen i rad strömmade tusentals fransmän i gula västar ut på gator och torg, till bensinstationer och motorvägar.

De företräder de delar av Frankrike som känner sig bortglömda av den politiska eliten, men också missgynnade i jämförelse med tätorternas folk, vilka har gynnats mer av de förändringar som marknadskrafterna snarare än politiska beslut har påtvingat landet.

Vi ser att efter revolten 1968 har franska politiker i huvudsak aktat sig för att genomföra några reformer. Man kan påstå att fransmännen vurmar för revolutioner och hatar förändringar. Macron kom till makten på löften om förändringar och straffas när han nu genomför dem. Av nutida presidenter var Chirac den som uträttade minst under sina 12 år vid makten. Han valdes ändå om till en andra period då han ställdes mot Jean Marie LePen och på så vis även fick vänsterns röster. Det politiska skuldebrev han lämnade efter sig var omfattande. Arbetslagarna är komplexa och så många att näringsliv och arbetstagare låses i positioner som blir omöjliga i en verklighet med snabba och kraftiga förändringar. Den statliga och regionala byråkratin är lika trög som groteskt överbemannad. De sociala klyftorna växer och förlorarna finns i periferin, vinnarna i centrum. Men skillnaderna finns inte bara mellan stad och landsbygd, utan i lika hög grad i städerna mellan välmående stadsdelar och nergångna fattigkvarter med invandrarproblem.

De gula västarnas uppror tydliggör problem vi idag finner i många europeiska samhällen och som tar sig olika uttryck. Ofta i uttalad invandrarfientlighet, som i Storbritannien på väg mot Brexit eller som i Italien. Detta är inte särskilt framträdande i den franska massrörelsen. Problemet med det som sker i Frankrike är tvåfaldigt, dels att allsköns våldsverkare strömmar till, inte minst i Paris, dels att den spontana rörelsen kan övertas av rörelser med extrem inriktning, vare sig de nu finns till vänster eller höger. Redan hörs rop efter ”en stark ledare”, där röster höjs för att generalen de Villier, som avgick efter ett bråk med Macron, skall ges makten.

Men man kan också se hur Vladimir Putins ryska nättroll har gett sig in i spelet för att försvaga Frankrike och därmed den Europeiska Unionen. Det cirkulerar uppgifter om att minst 200 falska konton dagligen producerar tusentals inlägg med avsikt att bland annat visa på påstådd polisbrutalitet mot demonstranterna. Många bilder är gamla och tagna vid helt andra tillfällen. Vi har därför anledning att studera hur sociala medier agerar barnmorska när massrörelser föds, hur de utnyttjas för politiska syften och även mobiliserar våldsverkare.

De politiker som inte tar den globala kapitalismens problem på allvar och hittar svar på frågan hur klyftorna ska minskas, öppnar för en skrämmande utveckling som redan har påbörjats.

Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk kommentator