Ledare

Bo Pellnäs: Statsministern och vår säkerhet

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Redan runt 2002 borde vi ha besinnat oss och noterat strömningarna i Ryssland.

I närtid har Donald Trumps egenartade fäbless för Putin och hans ekonomiska och verbala angrepp på europeiska allierade lett till att Natos trovärdighet krackelerar, vilket förstärktes när den amerikanske försvarsministern Mattis fick nog och avgick. Nästan alla försvarspolitiska bedömare är överens om att läget för Sveriges säkerhet är bekymmersamt och att det kommer att ta lång tid att åtgärda bristerna.

En tröst i allt detta är att vårt land i två år har haft en försvarsberedning, som under von Sydows ledning arbetat konstruktivt och i påfallande stor enighet. Eftersom det har varit en viktig verksamhet är det självklart att försvarsministern och alla partiledare fortlöpande har varit orienterade och efterhand godtagit olika ställningstaganden.

Desto större blir häpnaden när statsministern plötsligt inte vill finansiera beredningens resultat.

Vi får alltså bevittna hur beredningens ordförande, före detta riksdagens talman och framträdande talesman för socialdemokraterna, blir hänsynslöst överkörd. Och hur försvarsministern blir offentligt chikanerad. Även om han aldrig skulle erkänna detta. Är detta agerandet av en maktfullkomlig statsminister? Nej, allting tyder på motsatsen. Trots att han länge måste ha känt till beslutsläget inom beredningen, låter han sig puffas in i skamvrån av krafter inom regeringen.

Rikets säkerhet behandlas som en restpost i en internpolitisk konflikt, där Löfven inte orkar sätta ner foten och agera som chef och som statsman. Det är ofrånkomligt att en statsministers vardag, när han inte får resa till Bryssel, upptas av ett evigt käbblande och kompromissande mellan stridiga viljor. Men regeringen styr riket och statsministern leder regeringen. Det innebär att ytterst han har ansvar för rikets säkerhet. Och därför finns det en gräns, svår att definiera, där ansvaret för vår fred, frihet och överlevnad som nation måste tas. Oavsett hur tungt detta kan tyckas i beslutsögonblicket.

Nu finns det de som påstår att hans agerande bara är ett försök att pressa Centern och Liberalerna att godta skattehöjningar eller andra eftergifter i överenskommelsen från januari. Det är närmast uteslutet att Liberalerna låter sig rubbas i försvarsfrågan. Man skulle nog, med en snegling på väljarstödet, snarast välkomna en konflikt om försvaret, som ganska säkert kan vinnas. Hittills har även Centern varit rimligt tydlig i sitt ställningstagande. Interna stridigheter inom regeringen är därför den troliga orsaken. För stunden ser det ut som om en riksdagsmajoritet kommer att fastställa försvarsberedningens ekonomiska förslag. När vi närmar oss den dagen, då om inte förr, kanske Löfven i tid iklär sig rollen av statsman och axlar bördan att ta ansvar för rikets säkerhet.

Bo Pellnäs