Ledare

Bo Pellnäs: När den transatlantiska länken brister

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Pablo Martinez Monsivais

Klyftan mellan USA och EU växer.

Den 13 februari i år hade USA budat till en konferens i Warszawa om Mellanöstern, men målet var att isolera Iran. De flesta europeiska statschefer lyste med sin frånvaro, medan Israels premiärminister Netanyahu tog desto större plats.

Mötet dominerades av angreppen från den amerikanske vicepresidenten Pence. I närmast hotfulla ordalag krävde han att européerna skulle lämna kärnvapenavtalet med Iran och i stället ansluta sig till de amerikanska sanktionerna mot landet.

Efter konferensen genomförde utrikesminister Pompeo möten med ledare i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Syftet var helt tydligt att slå en kil mellan de EU-stater, som en gång var sovjetkontrollerade diktaturer, och det övriga Europa. Mellan dem som försvarsminister Rumsfeld en gång kallade ”det nya Europa” (det goda) och ”det gamla Europa” (det dåliga). Varmast hälsades Pompeo i Ungern där Viktor Orban nu finner stöd både hos Trump och Putin i sitt motstånd mot EU och dess organ i Bryssel.

I det efterföljande Nato-mötet i München var EU långt bättre representerat och Tysklands förbundskansler Angela Merkel fick stående ovationer efter ett tal där hon punkt för punkt angrep Trumps politiska dagordning. Det var en stark plädering för den internationella rättsordningen, det globala samarbetet, för demokrati och en fri världshandel.

Vad är det då som har utspelats inför våra ögon den senaste månaden? Dessvärre ser vi att klyftan mellan USA och Europa vidgas, att skadorna blir långvariga och svåra att reparera. Amerikanernas utspel är i realiteten en krigsförklaring mot EU:s existens och dess grundläggande värderingar. Försöken att splittra unionen i ett nationalistiskt block med i huvudsak de före detta öststaterna och ett mer liberalt ”Gammel-Europa”, är ett spel som inte skulle se annorlunda ut om det regisserades från Moskva. Så till den grad att man skulle kunna tro att så är fallet.

Hur som helst, den ryska ledningen måste häpna över hur allt för stunden stärker dess positioner, både i Europa och i Mellanöstern. Skulle nu Storbritannien också misslyckas med att få till stånd ett avtal med EU och krascha sig ut ur unionen är den ryska lyckan säkert total.

Det är tydligt att Merkel har gett upp hoppet om att kunna återupprätta bra relationer med USA och Trump. Uppgiften nu är att rädda vad som räddas kan av den Europeiska Unionen och de demokratiska ideal utan vilka Europa snabbt faller tillbaka i en nationalstaternas kamp och tävlan, i vilken stormakternas intressen säkert finner vidöppna spelytor.

Vår egen situation präglas alltmer av denna växande osäkerhet. Vårt fortsatta stöd till EU, den europeiska demokratin och den fria handeln blir än viktigare. Ur den synpunkten var Vänsterpartiets beslut att inte ifrågasätta vårt medlemskap i EU både riktigt och betydelsefullt.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.