Ledare

Bo Pellnäs: Konflikten runt Svarta Havet

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Vi vet inte säkert hur striderna mellan Ryssland och Ukraina uppstod under söndagen och hur de utvecklades.

Ett par ukrainska krigsfartyg och en lotsbåt var på väg från Odessa till Mariupol inne i Azovska sjön och måste då passera genom Kertj-sundet, över vilket ryssarna i närtid byggt en bro som förenar Ryssland med Krim. Det är oklart om de ukrainska fartygen försökte bryta en rysk spärr av sundet eller om ryssarna helt simpelt öppnade eld mot fartygen, varvid några ukrainska sjömän sårades.

Sundet blockerades genom att ett större ryskt fartyg ankrades upp mitt under bron, men på måndagen påstod ryssarna att sundet öppnats igen. Vad det innebär återstår att se. Klart är att Ukraina har internationell rätt att både passera in i och fritt befara Azovska sjön. Det ryska angreppet mot ukrainska krigsfartyg kan vara en provokation för att testa omvärldens reaktion. EU:s och USA:s agerande får nu stor betydelse. Tyvärr har både Rysslands och Ukrainas presidenter ett intresse av att konflikten för närvarande trappas upp.

Låts oss börja med att se på Putins bevekelsegrunder. Trängd av en sviktande ekonomi, fallande oljepriser och brant rasande popularitetssiffror efter en höjning av den ryska pensionsåldern, kan han vilja flytta fokus mot en utrikeskonflikt. En stor majoritet bland ryssarna stödjer Putins annektering av Krim och omfattar med starka känslor uppfattningen att Krim är ett ryskt område. Den ortodoxa kyrkan i Kiev bröt nyligen, stödd av patriarken i Konstantinopel, med den ryska ortodoxa kyrkan. Det väcker starka känslor i Ryssland där Kiev ses som den rysk-ortodoxa kyrkans och därmed det ryska rikets vagga. Men även geopolitiska bevekelsegrunder finns bakom ryssarnas agerande i Ukraina. Nato-landet Turkiet kontrollerar Bosporen och inloppet till Svarta Havet. Ur rysk synpunkt måste ett försvar i söder bygga på att man behärskar Svarta Havet, vilket i sig närmast kräver ett innehav av Krimhalvön. Brobygget till Krim kan därför från Moskvas synpunkt ses som en kortsiktig åtgärd. På sikt betraktar man sannolikt en skyddad markförbindelse längs Azovska sjöns nordkust mellan Ryssland och Krim som nödvändig.

Inte desto mindre var det ryska besättandet av Krim 2014 och agerandet i Ukrainas östra delar ett brott mot ingångna avtal och hela den europeiska säkerhetsordningen.

Den ukrainske presidenten Porosjenko har usla siffror i väljarundersökningar inför ett presidentval i mars. Moskva hävdar att han därför medvetet provocerat fram en konflikt. Porosjenkos begäran om ett undantagstillstånd omfattar dock bara 60 dagar, men kan förstås vara utformat för att undvika kritik från bland annat EU. Vid behov kan det säkert förlängas.

Det oroande med läget i Azovska sjön är att att ingen sida för stunden har intresse av att lugna ner situationen. Omvärldens reaktioner kan i bästa fall förändra den bilden.

Bo Pellnäs